Vad män verkligen vill ha

Under sommaren har jag av någon anledning fått tre gratisnummer av tidningen Glamour hemskickade till mig. Hur de hittat min adress är jag inte riktigt säker på men det verkar ha att göra med kvinnor i min ålder i trakten, då en jämnårig bekant också fått den.

I det senaste numret läser jag i innehållsförteckningen samma rubrik som jag satt på det här inlägget – ”Vad män verkligen vill ha”. Att tidningar får för sig att publicera den här typen av reportage förvånar mig verkligen, och jag kan inte låta bli att slå upp den angivna sidan. Jag måste som en bisats, innan jag fortsätter alltså, säga att det här är ett ypperligt exempel på att Sisela Lindbloms ”De skamlösa” fungerar dåligt som en satir på någonting – de dåliga reportage som damtidningsreportrarna tänker ut i hennes bok kommer inte ens i närheten av verklighetens dumhet…

Nåväl. Jag har som sagt slagit upp sidan och ”reportagets” innehåll skrämmer/roar mig nästan ännu mer än dess rubrik. På en liten sida får vi först veta att mäns åsikter och önskningar skiljer sig åt (nähä!), men denna uppgift följs sedan upp med en liten tabell. Tabellernas kategorier heter ”Vad kvinnor tror att män vill ha” och ”Vad män verkligen vill ha”.

Tabellen talar om för oss att män vill ha kvinnor som är 170 cm långa, har blå ögon och långt hår, bär söta kjolar och vars intresse är att titta på sport. Och detta kan de tala om för oss trots att männen ska ha så olika åsikter.

Hur de har kommit fram till dessa uppgifter? Framgår inte.

Var de hittat tillfrågade män? Framgår inte.

Hur många män de frågat? Framgår inte.

Intressant att den här typen av tidning gärna vill pådyvla oss att vi ska vara på ett visst sätt. De erkänner själva att det inte finns någon särskild norm, men detta stämmer inte riktigt överens med deras världsbild – det måste ju finnas en standard att eftersträva.Vad ska de annars skriva om?

Jag är så trött på att behöva höra att vi måste ändra på vem vi är för att hitta kärleken. Kvinnor i alla generationer trycks ned av tidningar som Glamour och får veta att vi inte riktigt duger, för att sedan bli totalblåsta av marknaden som vill sälja oss allehanda knep och varor som ska få oss att bli bättre. För att tryckas ned och må riktigt dåligt över vilka vi egentligen är, ger vi våra besparingar till ”konsulter” som Ellen Fein och Sherrie Schneider (författare till boken ”The Rules”; väldans underhållande om en ser den som satir på allmän idioti) eller till företag som säljer allehanda märkliga preparat.

De som säger att patriarkatet inte finns kanske bör tänka efter en gång till. För den här typen av samhällspådyvlad självspäkning är inte ens tillnärmelsevis lika stor när det kommer till det ”otäcka” könet.

De skamlösa

Så. Ett drygt år efter det att den faktiskt var aktuell, har jag nu tagit mig i kast med att läsa Sisela Lindbloms De skamlösa. Boken fick mycket uppmärksamhet i samband med den så kallade väskdebatten, i vilken boken sägs vara ett inlägg. Debatten verkar visserligen ha kommit igång till stor del på grund av saker som sades av Lindblom i en förintervju inför boksläppet – men att boken i sig skulle ha någonting att tillföra debatten, det håller jag inte alls med om. Författaren säger att hon vill kritisera en allmän sinnesstämning som finns i samhället, en konsumtionshets. Detta ska hon ha gjort genom att skildra några ytliga människors leverne, både innehållet i deras tankar och sättet de uttrycker sig på – tydligen ska Lindblom ha lagt en del energi på att utforska hur denna ytliga grupp människors språkbruk ser ut, för att sedan kunna imitera detta i sitt eget litterära verk.

Kanske har hon lyckats med det där sista, kanske inte. Trots att SvD menar att de satiriska dragen i boken är tydliga, är det enda i boken jag faktiskt kan se skulle kunna vara en satir på en allmän sinnestämning nämligen just det dåliga språkbruket i boken. Om vi bortser från att språket är torftigt vad gäller ordval och nyanser så förekommer det dessutom en hel del grammatiska fel och allmänt konstiga meningsbyggnader. Utöver detta hade en kunnat önska sig en långt bättre korrekturläsning ifrån förlagets sida (tråkigt nog inte första gången jag gör ett sådant konstaterande angående en bok utgiven av Norstedts, även om jag i det här fallet läst Månpockets version)…

Boken har visserligen underhållande drag, det kan jag glatt erkänna. Exempel på sådana är den kvinnliga damtidningsreportern som blir beroende av porrsurfande och vill ”rädda” en polsk näthora genom att ta henne till Sverige och göra henne till stjärna i en porrfilm; eller varför inte den snobbiga karln med jur.kand. i bakfickan, som trots sina utåt sett konventionella ideal och fina familj inte lyckas få ett jobb och som spenderar sin fritid med att runka till sado-masochistiska sexfantasier… Dessa exempel är väl de drag som lättast kan tolkas som satir på någonting, men då knappast på konsumtionshets (eller ens någon allmän sinnesstämning i samhället).

Om vi bortser från d här bitarna ser jag ingen större skillnad på den här romanen och en vanlig chick lit-bok – utom möjligen då att den här är sämre rent språkligt.