Egenvärdet – en utopi

Socialdemokraternas ”kulturrådslag” kan väl nu sägas ha kommit igång (åtminstone i min värld) och själv verkar jag ha fastnat lite vid det här med egenvärde. En vanligt använd floskel är ju att ”konsten ska finnas bara för konstens skull” – vad nu det innebär. Socialdemokratiska kulturpolitiker måste bli tydligare med vad vi egentligen menar med kulturens egenvärde. Vi måste tala om att det innebär att kultur inte går att värdera med måttstockar som är påhittade utanför kulturvärlden. Detta är för att vad som är ”god kultur” inte ska bestämmas med hjälp av politisk censur eller baserat på ekonomiska intressen. För så är det ju.

Rådslagsmaterialet frågar oss om vi tycker att Socialdemokraterna står upp för detta egenvärde i alla väder, och svaret på den frågan är givetvis ”nej”. Följdkommentaren blir att det förmodligen inte heller är önskvärt, eller ens rimligt att försvara egenvärdet framför allt annat. För egenvärdet kommer aldrig att kunna existera fullt ut, eftersom det är en utopi utan dess like.

Som kulturpolitiker måste  vi göra någon form av prioriteringar, det är ett faktum. De prioriteringar vi gör i vårt budgetarbete är sedan oerhört viktiga för verklighetens kulturliv. Vi måste besluta vad vi vill ha kulturen till – vill vi ge den någon sorts bildande roll, där den didaktiskt talar om saker för oss, eller vill vi hellre att det är individens egna skapande som ska stå i fokus? Prioriteringar måste göras och så länge resurser ges från offentligt håll, måste vi åtminstone ha lite att säga till om då det gäller vad kulturen ska användas till – även om det givetvis är ytterst viktigt att politiker inte går in och styr kulturens innehåll, eller för den delen vilka specifika utställningar som ska visas eller inte.

Som avslutning vill jag på det här temat lyfta fram ett citat ur Maos lilla röda:

I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska linjer. Det finns i själva verket ingenting sådant som konst för konstens skull, konst som står över klasserna, eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av politiken.

Förvirring i kulturpolitiken slagit fel

I Sydsvenskan läste jag igår att en undersökning gjord av SCB visar att vi idag konsumerar mer kultur, samtidigt som vi skapar mindre själva (hittar inte notisen på nätet). Kulturrådet, som ansvarar för siffrorna, menar att detta till stor del beror på att fel frågor ställs och att mycket kulturutövande idag sker på till exempel Internet.

Givetvis ligger det mycket i det som Kulturrådet hänvisar till, men jag ser fortfarande ett problem – ett problem som den förda kulturpolitiken bara har spätt på. Då vi tittar närmre på resultatet från SCBs undersökning kan vi se att kulturutövande som minskat – för alla åldersgrupper, efter vad jag kan förstå – är till exempel deltagande i studiecirklar och att spela musikinstrument. Detta kan en förmoda är ett direkt resultat av mindre pengar till såväl studieförbund som musik-/kulturskolor. Studieförbunden tvingas ta ut högre avgifter för sina cirklar och musikskolornas avgifter höjs ständigt av oss politiker för att dämpa ekonomiska oroligheter i kommunerna – kulturen har tyvärr blivit någonting som tydligen är väldigt lätt att skära i.

Detta hänger förmodligen ihop med någon allmän förvirring, där politiker inte riktigt vet vad som ska göras med kulturen – eller för den delen vad vi ska ha den till. I Socialdemokraternas rådslagsmaterial kan vi visserligen läsa om vikten av både studieförbund och musikskolor, men samtidigt blandas begreppet deltagande ihop med tillgänglighet och deltagandet handlar helt plötsligt om att vi ska ha rätt att ”konsumera” var vi än är. Skapandet glöms liksom bort. Kultursfären har dömts ut till ännu en marknad där vi är ”konsumenter” och ”producenter” – begrepp som har sitt ursprung i en kapitalistisk världsordning där kultur för något annat än ekonomiska syften inte har någon roll.

Det mycket välkomna kulturrådslaget – en flopp?

Månad ut och månad in har jag nu, som medlem i Socialdemokraterna, fått hem papper med information om de fyra sedan länge pågående ”rådslagen” som pågår inom partiet. Mitt liv har varit överhopat och min hälsa undergrävd, varför jag inte riktigt orkat bidra till dessa. Trots detta har jag under en längre period gått och längtat efter det som det så länge ryktats om – ett rådslag med inriktning på kulturen. Det var imorgon en vecka sedan detta femte rådslaget offentliggjordes och nu upplever jag att allt det jag gått och hoppats på är tillintetgjort.

Då jag läser igenom rådslagsmaterialet finner jag många av dess utgångspunkter aningen intetsägande och trista – en del till och med felaktiga i sin åsikt, men det går kanske inte att komma ifrån; sällan stämmer mina åsikter helt överens med min partilednings och säkert inte alltid heller med mitt partiprogram. Jag tröstar mig med att materialet jag har i mina händer, under min blick, är till för att skapa diskussion. För Mona Sahlin, min partiledare, har väl sagt att hon vill lyssna på mig, medlem i hennes parti. Eller? Jag läser det finstilta på partiets hemsida och inser att det står att det eftersöks åsikter från ”alla, f[rån] de kulturellt yrkesverksamma, f[rån] den kulturintresserade allmänheten och f[rån] våra medlemmar”. Att som medlem bli prioriterad sist i ledet känns, måste jag säga, något nesligt. Att en kulturellt yrkesverksam med moderata sympatier ska stå högre i kurs för mitt partis ideologiska utveckling än jag…(Kanske stämmer detta helt överens med den senare tidens kampanjer där vi inte längre är bidragande medlemmar, utan enbart ”supporters”?)

Så inser jag att det inte spelar någon roll. En motion är redan inlämnad till riksdagen. En motion undertecknad ”Mona Sahlin m.fl. (s)” som säger vad den socialdemokratiska kulturpolitiken vill, färdigdiskuterat och klart. Den verkar innehålla ungefär samma saker som rådslagsmaterialet – det material vi åtminstone skulle få en och en halv månad på oss att diskutera (visserligen en tidsperiod som är ett skämt om det åtminstone ska gå att låtsas som om det finns något sorts demokratiskt potential, vilket det givetvis inte finns i den här formen av rådslag). Jag vet inte om vi ska kalla det hela någorlunda ärligt, skamligt eller helt enkelt bara pinsamt.

Vad vi än vill kallar det, så tänker jag ignorera arrogansen och återkommer här på bloggen inom kort med reflektioner över det som rådslaget faktiskt ämnar diskutera. (Om inte annat, eftersom det nu saknas den typen av reflektion, trots utlovande, på rådslagets blogg.)