Aftonbladet leker fattigdom och DN skäller ut.

Aftonbladets mest sökta internetsida (tyckte jag jag läste) är Jessica Ritzéns fattigblogg. Ritzén har tagit sig an uppdraget att leva på existensminimum i en månad (alltså lite mer än ett studiemedel). Journalisten, som i vanliga fall har en lön på 35 000 i månaden, håller på att krevera efter bara en vecka. 

DNs Johan Croneman skäller på initiativet och menar att det vore bättre att beskriva verkligheten istället. Jan Helin från Aftonbladet menar att fattigbloggen är ett utmärkt sätt att föra dialog med tidningens läsare, och själv pendlar jag mellan de bådas åsikter och hamnar slutligen någonstans mitt emellan. 

Att Ritzén ger sig på att beskriva hur det är att vara fattig blir på något sätt absurt. Hon är uppenbarligen inte fattig – hon har lite mindre pengar den här månaden, bara. Barbara Ehrenreich  har tidigare gjort någonting snarlikt i USA (se Barskrapad), bara så mycket bättre. Då Ritzén lever med lite mindre pengar, gav sig Ehrenreich för en tid in i en fattig livsstil ”på riktigt” – dock hade väl även hon ett välbetalt jobb som skribent att gå tillbaks till. 

Men. Hur icke-fattig Ritzén än må vara, så har hennes chefredaktör (Jan Helin) en poäng då han säger att det är ett sätt att kommunicera med läsarna. För verklighet eller inte – läsare reagerar på Ritzéns blogg och även om hennes upplevelser inte har med verkligheten att göra, så har många av läsarnas berättelser det.

Som vanligt svårbegriplig rapportering.

Jag är så trött på medias vridna sätt att beskriva verkligheten. ”Sammandrabbningar” i Lund igår, om någon nu missat det. I tidningarna kan vi läsa att Lund besöktes av ett 70-tal ”nationalister”/”högerextremister” – för tydligen är det något fel på att kalla dem för vad de verkligen är: nazister. Hitleranhängare, alltså.

Det krävs en hel del ihoppusslande mellan sådant som går att läsa i olika artiklar, i olika tidningar, för att kunna få en något sånär sammanfattad helhetsbild av det som hänt. Sydsvenskan skriver lite luddigt om sammandrabbningarna, och utifrån deras huvudartikel (den som publicerades i papperstidningen) går det inte få någon vettig bild över huvud taget.

Alla tidningar tar tillfället i akt att förklara att ”nationalisterna” minsann hade demonstrationstillstånd, vilket motdemonstranterna inte hade. Om vi tänker tillbaka på artiklar från tidigare i veckan, kommer vi ihåg att detta beror på att motdemonstranterna dragit tillbaka sin ansökan efter samtal med polisen – efter att ha blivit försäkrade om att inte heller Hitlers lakejer skulle få något tillstånd. Men så fick de det iallafall – tre timmar innan demonstrationen skulle börja.

Vi kan i allmänhet läsa mycket om det våld som utförts av motdemonstranterna, men mindre om det som kom från den andra sidan – det som kom från bakom polisernas beskydd. Aldrig trodde jag väl att Kvällpsoten/Expressen skulle bli den tidning som närmast verkar skildra sanningen – att polisen igår gick och skyddade ett demonstrationståg med maskerade människor, som under sin marsch kastade flaskor, sten och brinnande facklor mot motdemonstranterna.

Anna-Lena menar att motdemonstranterna gjorde fel som gav sig på sådant här med våld. Och visst, jag håller med. Det gjorde mig till exempel riktigt förbannad då jag läste att folk hade blandat in människors miljövänligaste fordon i saken (se 15.03). Men samtidigt är det inte konstigt att folk reagerar desperat och lite dumt när de gång på gång ser en polismakt agera som de gjorde igår (förutom att låta nazisterna komma undan med lite vad som helst, så körde de ju även det vanliga rejset med livsfarliga hästar och hundar med vattnande käftar som bussades på några av de medborgare som var där för att yttra sitt missnöje).

Mediarapportering suger fett. Det känns skönt att veta att Efter Arbetet snart kommer igång på riktigt.