Egalias döttrar i Lund

I söndags bevistade jag en uppsättning av Lunds Studentteater. Det var ju knappast så att jag kunde låta bli då jag fått reda på att de skulle sätta upp Gerd Brantenbergs gamla klassiker Egalias döttrar.

Då jag var femton fick jag låna Brantenbergs bok av min kusin, och jag la den ifrån mig först då jag tagit mig ifrån sida ett till slutet i ett svep. Det tankespel som utlöser sig när man läser den norska författarinnans ord är hänförande. Berättelsen utgör bra litteratur på många sätt; en viktig del utav storyn utgörs av en lek med könsnormativa språkstrukturer och vi möts av en tämligen djupgående samhällskritik i form av ett tydligt synliggörande av könsmaktsordningen. Boken blandar enkla diskussioner med svåra; vi får möta idéer om jämställdhet och dess konflikter med klasskampen (inte för att jag säger att det måste finans en konflikt, men tyvärr har det ju i vissa sammanhang blivit så).

Ja, berättelsen utgör i sig ett stycke bra litteratur. Eller åtminstone så gör boken det. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om det drama som den senaste veckan satts upp här i Lund. Handlingen blev något lam, ja helt enkelt alldeles för banal, för att det någonsin skulle kännas riktigt intressant. Visst framkom en del av de saker som gör boken så bra, men tyvärr var det mest snuddanden på ytan. Vi kunde märka en del av den språkliga leken och visst fanns den feministiska samhällskritiken ständigt närvarande. Men allt som handlade om klass hade tagits bort. Och jag störde mig också på att publiken verkade tycka att det var lite väl kul, lite väl löjeväckande att se de manliga skådespelarna i smink och slips. Kanske var det jag som satt och var pk, på dåligt humör och allmänt tråkig – men jag vill nog ändå hävda att allvaret i det fysiska förtrycket helt och hållet gick förlorat i en dramatisk uppsättning. Och om inte i en dramatisk uppsättning i sig, så åtminstone i den här.

Omoraliskt=förkastligt?

I dagens Sydsvenskan för en litteraturvetare från Stockholms Universitet ett resonemang om estetik vs. moral, gestaltat med Maja Lundgrens och Lars Noréns utlämnande böcker – Myggor och tigrar och En dramatikers dagbok. Artikelförfattaren gör hänvisningar till Strindbergsfejden som jag inte riktigt förstår, och gör kopplingar mellan de bägge aktuella författarna som känns lite oinspirerade. Vad gäller Strindbergsfejden ter sig resonemanget för den oinsatta något luddigt, och jag måste erkänna att jag känner mig just oinsatt.

Resonemanget verkar gå ut på att vi har att ta ställning till om huruvida vi vill se att ett verk är bra eller inte, baserat på dess moraliska eller dess estetiska innehåll. Han skriver att Maja Lundgren blev sågad medan Norén blev hyllad – detta menar han kan bero på att Lundgren haft en ideologisk agenda medan Norén haft en estetisk. Visserligen kan denna analys vara intressant i allra högsta grad, men faktum kvarstår att Maja Lundgren faktiskt skrev en bok av litterärt undermåliga kvaliteter. Trots att hennes existensberättigande som författare sedan tidigare varit uppbyggt på någonting litterärt. Som ideolog framstår hon mest som gnällig, lite tafatt och allmänt paranoid. Hon bygger upp en hel kritik av den mansdominerade kultureliten på dolda meddelanden som hon anser är publicerade i en av Sveriges största kvällstidningar för att trakassera just henne själv.

David Gedin, litteraturvetaren från Stockholm, avslutar hela sitt resonemang med att fråga sig om vi inte borde förkasta även Noréns bok – han menar att det kanske inte borde spela någon roll att detta verk faktiskt har sina litterära kvaliteter, utan att det omoraliska innehållet borde få oss att vilja förkasta den ändå. Jag säger nej. Har en bok uppfyllt antingen det litterära eller det ideologiska på ett bra sätt, så kan det vara värt att ge boken en chans – i min mening uppfyllde inte Maja Lundgren något kraven.