Egenvärdet – en utopi

Socialdemokraternas ”kulturrådslag” kan väl nu sägas ha kommit igång (åtminstone i min värld) och själv verkar jag ha fastnat lite vid det här med egenvärde. En vanligt använd floskel är ju att ”konsten ska finnas bara för konstens skull” – vad nu det innebär. Socialdemokratiska kulturpolitiker måste bli tydligare med vad vi egentligen menar med kulturens egenvärde. Vi måste tala om att det innebär att kultur inte går att värdera med måttstockar som är påhittade utanför kulturvärlden. Detta är för att vad som är ”god kultur” inte ska bestämmas med hjälp av politisk censur eller baserat på ekonomiska intressen. För så är det ju.

Rådslagsmaterialet frågar oss om vi tycker att Socialdemokraterna står upp för detta egenvärde i alla väder, och svaret på den frågan är givetvis ”nej”. Följdkommentaren blir att det förmodligen inte heller är önskvärt, eller ens rimligt att försvara egenvärdet framför allt annat. För egenvärdet kommer aldrig att kunna existera fullt ut, eftersom det är en utopi utan dess like.

Som kulturpolitiker måste  vi göra någon form av prioriteringar, det är ett faktum. De prioriteringar vi gör i vårt budgetarbete är sedan oerhört viktiga för verklighetens kulturliv. Vi måste besluta vad vi vill ha kulturen till – vill vi ge den någon sorts bildande roll, där den didaktiskt talar om saker för oss, eller vill vi hellre att det är individens egna skapande som ska stå i fokus? Prioriteringar måste göras och så länge resurser ges från offentligt håll, måste vi åtminstone ha lite att säga till om då det gäller vad kulturen ska användas till – även om det givetvis är ytterst viktigt att politiker inte går in och styr kulturens innehåll, eller för den delen vilka specifika utställningar som ska visas eller inte.

Som avslutning vill jag på det här temat lyfta fram ett citat ur Maos lilla röda:

I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska linjer. Det finns i själva verket ingenting sådant som konst för konstens skull, konst som står över klasserna, eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av politiken.

Förvirring i kulturpolitiken slagit fel

I Sydsvenskan läste jag igår att en undersökning gjord av SCB visar att vi idag konsumerar mer kultur, samtidigt som vi skapar mindre själva (hittar inte notisen på nätet). Kulturrådet, som ansvarar för siffrorna, menar att detta till stor del beror på att fel frågor ställs och att mycket kulturutövande idag sker på till exempel Internet.

Givetvis ligger det mycket i det som Kulturrådet hänvisar till, men jag ser fortfarande ett problem – ett problem som den förda kulturpolitiken bara har spätt på. Då vi tittar närmre på resultatet från SCBs undersökning kan vi se att kulturutövande som minskat – för alla åldersgrupper, efter vad jag kan förstå – är till exempel deltagande i studiecirklar och att spela musikinstrument. Detta kan en förmoda är ett direkt resultat av mindre pengar till såväl studieförbund som musik-/kulturskolor. Studieförbunden tvingas ta ut högre avgifter för sina cirklar och musikskolornas avgifter höjs ständigt av oss politiker för att dämpa ekonomiska oroligheter i kommunerna – kulturen har tyvärr blivit någonting som tydligen är väldigt lätt att skära i.

Detta hänger förmodligen ihop med någon allmän förvirring, där politiker inte riktigt vet vad som ska göras med kulturen – eller för den delen vad vi ska ha den till. I Socialdemokraternas rådslagsmaterial kan vi visserligen läsa om vikten av både studieförbund och musikskolor, men samtidigt blandas begreppet deltagande ihop med tillgänglighet och deltagandet handlar helt plötsligt om att vi ska ha rätt att ”konsumera” var vi än är. Skapandet glöms liksom bort. Kultursfären har dömts ut till ännu en marknad där vi är ”konsumenter” och ”producenter” – begrepp som har sitt ursprung i en kapitalistisk världsordning där kultur för något annat än ekonomiska syften inte har någon roll.