Kulturen 3.0 vs. Kapitalismen 3.0

För en dryg månad sedan gick debatten i kultursverige het, då moderaterna släppte sin debattskrift ”Kulturen 3.0”. Några av de bakomliggande moderaterna gjorde ett tillslag på DN debatt och själv gjorde jag en reflektion av det jag hunnit ta till mig av skriften som ni kan hitta här.

En månad senare, alltså alldeles häromdagen, kunde vi (återigen i DN) läsa en essä om två böcker som de senaste åren getts ut i USA. Det rör sig om böckerna Supercapitalism. The Transformation of ­Business, Democracy, and Everyday Life av Robert B Reich (fd arbetsmarknadsminister i USA) och Capitalism 3.0. A Guide to Reclaming the ­Commons av Peter Barnes. Båda författarna beskriver hur det kapitalistiska systemet alltmer skor sig på både samhällets och naturens bekostnad. Reich menar att vi måste sluta prata om företagarnas ansvar att se till att saker och ting blir bra, och istället stifta lagar som gör att företagarna inte kan svina lika mycket som de faktiskt gör idag. Barnes är inne lite på samma spår och skriver om att kapitalismen måste tas in i en ny fas, som han kallar Kapitalismen 3.0.

I Kapitalismen 3.0 måste en se till att de allmänningar som finns faktiskt görs allmänna på riktigt: med ”allmänningar” syftar han till natur, lagar och kultur i lika utsträckning. Hans utgångspunkt bygger på att dessa allmänningar idag tillåts utnyttjas av företag med kommersiella intressen (och av lobbyister) på bekostnad av vanliga medborgare.

Det slår mig som mycket intressant att dessa böcker uppmärksammas här i Sverige just nu – att vi samtidigt som det kommer en debattskrift ifrån landets största regeringsparti med titeln ”Kulturen 3.0″, så får vi läsa om en debattbok med titeln ”Capitalism 3.0″ från andra sidan Atlanten. Och var finns den intressanta kopplingen häri? Jo – medan den ena, den från USA (världens största kapitalistland), menar att vi måste få till en utveckling mot mindre företagsinflytande i bland annat kulturen, så vill den andra, den från moderaterna, att vi i Sverige istället ska röra oss mot en värld där det är just dessa företag vars inflytande Barnes och Reich vill minska, som ska styra kulturen.

En bunt moderater – finansernas eviga försvarare

”Vi menar att kulturen alltför ofta framställs som en mottagare av bidrag och stöd. Alldeles för sällan betonas den egna livskraften och kulturskapandets väldiga potential.”

Så skriver en bunt moderater på dagens DN debatt. Och jag förstår vad de menar. Det ligger helt klart någonting i det de säger; istället för att tala om någonting som ständigt är på väg att gå under borde man tala om det som gör kulturen i allra högsta grad levande. Kulturen lever då den ofta utövas av frivilliga krafter, då den drivs av folk som verkligen brinner. Kulturen lever eftersom den är fristående. Den är viktig för att den oberoende kan granska det som sker i samhället: den kan granska, och kritisera, det som sker i det offentliga såväl som i det privata. Kulturen besitter en enorm potential – en potential att driva på den demokratiska debatten och se till att vårt samhälles medborgare inte somnar helt.

Så inser jag helt plötsligt att jag hade fel. Jag förstod inte alls vad den där bunten menade. För enligt den är både livskraft och potential likställt med ekonomi, vilket jag så klart borde ha förstått. Det brukar vara det som det handlar om i den borgerliga regeringens värld; liksom det enda som är värt någonting. Jag upptäcker hur fel jag haft i min tolkning av deras ord då de själva börjar definiera sitt uttalande genom att hänvisa till hur mycket pengar kultur faktiskt drar in:

”Enligt Kulturrådet finansieras mer än två tredjedelar av kulturutbudet genom privat kulturkonsumtion, ca 45 miljarder kronor per år”

Hur mycket jag än ställer mig emot deras syn på ekonomi som allts överordnade värde, så måste jag ge mig in lite på deras arena för en stund här: en av deras idéer för att ge pengar till kulturen handlar om kultursponsring. För att få företagen att sponsra kultur ska denna typen av donationer, enligt bunten alltså, vara avdragsgill. Vilket alltså i praktiken torde innebära att företagen kan skippa att betala lika mycket i skatt som de betalat till kulturen.

Med andra ord (en sammanfattning av buntens idéer):

• Kultur är livskraftig, eftersom det finns ekonomiska vinster att göra på denna.

• I övrigt ska staten fortsätta betala (eller få in mindre pengar genom förlorade skatteintäkter) pengar till kultur, men bara till den kultur som näringslivet gillar.

Uppdatering: Jag vill verkligen rekommendera en läsning av författaren Sven Nilssons inlägg i denna debatt, publicerat i samma tidning som moderaternas eget förslag, might I add.