En resa i rampljuset – Carla Bruni

För ett bra tag sedan fick jag via last fm tips om en sångerska vid namn Carla Bruni. Vi den aktuella tidpunkten hade jag aldrig förr hört talas om henne, trots att hon tydligen förutom musiken hade en tämligen lyckad karriär som modell bakom sig. Sedan jag hittat henne har jag åtskilliga gånger lyssnat till hennes första skiva, ”Quelqu’un m’a dit”, och hon hamnade ganska så snabbt högt upp på listan över mina mest spelade artister. Hennes musik talar för sig själv, den är helt fantastisk – läs mer om hennes inspirationskällor här.

Nu antar jag att de flesta av er som läser det här redan känner till Bruni – om inte hennes musik, så åtminstone till namnet. För ett halvår sedan haussades hon nämligen upp en hel massa i media, då hon börjat dejta den franske presidenten Nicolas Sarkozy. Nummer 2/08 av Språktidningen uppmärksammade mig på att hon borde varit aktuell i media en hel del tidigare, i en kort notis om att ordet ”flamma” i samband med henne börjat användas även om män. Ett exempel står att finna i Aftonbladet, i en artikel där en rad av Brunis tidigare kärleksintressen räknas upp.

Nu är Bruni ånyo på tapeten, då hon i sommar släpper en ny platta (intressant att notera är att försäljningen av hennes gamla skivor inte verkar ha påverkats av att hon numera är Frankrikes ”första dam”). Långt innan skivan släpps har den redan fått en hel del uppmärksamhet- tydligen ska hennes musik nu anses vara viktig att granska av rent diplomatiska skäl, vilket ger henne en helt ny dimension utöver de rent konstnärliga att tampas med. Nu då hon gift sig med Frankrikes president är det med andra ord uppenbart att hon inte längre har rätt att verka som sin egen, utefter sina egna preferenser. (Någonstans kan jag tycka att det är djupt tragiskt att politikers familjemedlemmar blir så hårt granskade med syfte att få hållhake på politikerna i sig – som om de inte vore egna individer allihop. Detta är för övrigt fenomen som om och om igen skildras i populärkulturen, som inslag i olika TV-serier eller i filmer som First Daughter från 2004).

Den franska högertidningen Le Figaro har fått tjuvlyssna på det kommande albumet och bedömt att det inte finns någonting på plattan som kan komma att utgöra några diplomatiska bekymmer. DN rapporterar dock att den franska tidningen redan fått fel, då den colombianska regeringen redan reagerat på en textrad säger någonting i stil med ”du är mitt tjack, mitt afghanska heroin, mitt colombianska kokain”. Den colombianske utrikesministern Fernando Araujo medger visserligen att de i Colombia har problem med knark, men menar att de vill ha hjälp från andra nationer att motverka de problem som finns. Tydligen anser han att Brunis metafor för beroende är ett rättfärdigande av de knarkproblem som finns just i Colombia.

Skivan blir än mer intressant då jag får reda på att en av de två låtar på skivan som inte är skrivna av Bruni själv, är en tonsatt dikt skriven av den franske författaren Michel Houellebecq. Houellebecq är nämligen en författare som gjort sig känd genom att skriva provocerande romaner med intertextuella och teoretiska kopplingar åt alla håll och kanter. Jag har bara läst en av hans böcker, men det är en bok jag varmt kan rekommendera. Plattform utmanar hela vår västerländska världsbild och förespråkar sexturism som ett medel för att lösa de ekonomiska skillnader som finns mellan ”öst” och ”väst”.

Mer spännande kombination än Bruni, Houellebecq och den politiska hetluften är nog svår att finna, så håll utkik efter Brunis nya platta nu till sommaren. ”Comme si de rien n’était” ska släppas den 21 juli.

Kulturstrejk – igen

I vintras höll amerikanska manusförfattare under många månaders tid igång en strejk, där de bland annat krävde ersättning för då deras verk distribuerades via internet eller dvd. Då uppmärksammade jag strejken på Danielssons lakejer, och idag hittade jag på DNs hemsida en ny strejk att rikta blickarna mot.

Den här gången är det amerikanska skådisar som vill ge sig ut i strejk, och deras krav bygger till mångt och mycket på samma principer som manusförfattarnas gjorde: de vill helt enkelt att upphovsrätten ska användas till att värna konstnärerna, utövarna, snarare än produktionsbolagen. I sin artikel angående debattskrift Kulturen 3.0, omnämnd vid två tillfällen på den här bloggen tidigare, lyfter ett antal moderater fram att det faktiskt finns delar av kulturen som går med vinst – personligen måste jag säga att det är uppfriskande att se att dessa vinster nu inte bara får gå direkt till de där bolagen, utan att utövarna själva istället kräver sin del av kakan.

Länge leve strejkrätten! (Och för övrigt är det med glädje jag mottar beskedet om att S-studenter på sin kongress i helgen ställt krav på att strejkrätten värnas inom EU.)

Varför dockhus?

När jag surfade runt på nätet en dag, trillade jag in på bloggen Poppins trädgård och läste om en dockhusmässa bloggaren besökt i London. Poppins, som bloggaren kallar sig, skriver att det varit helt fantastiskt att beskåda de små världar som byggts upp i de engelska dockhusen, och att ett engelskt dockhus är någonting som denne själv planerar skaffa sig en vacker dag.

Charmen med att äga ett dockhus ska, enligt Poppins, bestå delvis i att man har möjlighet att kopiera sin omgivning och bygga upp den i ett mycket mindre och därmed överskådligt format. En annan sida av charmen ska vara att dockhuset är en plats där du själv, som ägare, helt och hållet äger makten – i ditt dockhus är det du som bestämmer vad som ska hända, hur och på vilka premisser detta ska ske.

Poppins lyfter alltså fram dockhus som någonting bra och någonting vackert, eftersom man genom detta kan låtsas, betrakta och själv bestämma hur man vill ha det. Av just samma anledningar fungerar dockhuset som en ypperlig symbol i Ibsens gamla drama Ett dukkehjem. I Ett dukkehjem ser vi hur det gifta paret Helmers lycka och välmående egentligen bara är en fasad – den är på låtsas och det som syns utåt är egentligen ett resultat av karaktärernas eget önsketänkande, ett resultat av hur Nora har använt den lilla makt hon har till att låtsas – precis som Poppins vill låtsas med sitt engelska dockhus.

Dockhuset kan också stå som symbol för att vi alla är brickor i ett spel. I Ibsens drama är Nora, samtidigt som hon har låtsats på sitt håll och därmed fört sin man bakom ljuset, en sorts leksak för sin make – hon är hans docka. I slutet av pjäsen bestämmer sig Nora för att bryta fasaden, hon beslutar sig för att sluta vara sin makes docka. Nora gör ett val som inte alla har möjlighet att göra. För dockhusets spel kan funka på så många nivåer – fasaden, eller spelet som vi förväntas leva efter, finns på det privata planet, i hemmet, men också i samhällets alla vrår. Det kan handla om lagar som satts upp utan stöd från folket, eller normer som finns för att agera på ett visst sätt inom politiken.

Ibsens Ett dukkehjem väckte då den kom mycket stor debatt. Även om Ibsens intentioner aldrig var att lägga fram feministisk kritik, var det precis som det hans verk togs emot. I Norden gick debatten het, och bland andra blandade sig August Strindberg i genom att skriva en novell som svar på Ibsens drama. Strindbergs novell, som helt sonika fick titeln ”Ett dockhem”, ingick i novellsamlingen Giftas och finns att hitta här. I hans novell menar den manliga huvudkaraktären att det faktum att han och hans hustru levt som i ett idylliskt dockhem är någonting bra – han tycker att det är helt perfekt att hustrun är hans lilla docka medan han själv är hennes stora. Dessa idéer får han i slutänden också med sig sin hustru på. Det har gjorts film på både Ibsens verk och Strindbergs. Ibsens pjäs sätts återkommande upp på teaterscener både i Norden och andra delar av världen – och var gång den sätts upp ses den fortfarande som ett modernt inlägg i debatten (till exempel lyfter Enn Kokk fram en uppsättning som gjorts på Uppsala stadsteater på sin blogg). Ibsens dukkehjem fortsätter att vara en gällande allegori.

Dockhuset återkommer som tema även i senare kulturella verk. 1995 fick regissören och manusförfattaren Todd Solondz sitt genombrott med filmen Welcome to the dollhouse. I denna svarta komedi är sceneriet, precis som i Ett dukkehjem, en borgerlig medelklassvärld. Runtomkring huvudpersonen Dawn ser vi en verklighet som är allt annat än klyschan av det idylliska dockhuset. Genom föräldrarnas påtagliga favoriserande av den ”perfekta” flickmodellen vi kan hitta i Dawns lillasyster – en söt liten flicka som ständigt går omkring i ballerinakjol – får vi ändock en hint om hur dockhusets symbolik kan fungera. Lillasystern står för allt som samhällets normer skulle vilja se i en flicka; hon passar in i ett dockhus fasad och hennes karaktär stämmer bra överens med samhällets spelregler. Då föräldrarna inte orkar med allt som livet lägger på dem, väljer de att ignorera de saker i deras omvärld som inte stämmer överens med spelreglerna och fokuserar all sin kärlek och uppmärksamhet på den perfekta dottern. Precis som Ibsens Nora tar de den makt de har och bygger upp en låtsasverklighet som passar deras innersta önskningar.

Dockhuset kan alltså stå som symbol för många olika saker – det kan symbolisera strukturer vi egentligen vill slå hål på eller spelregler vi egentligen borde bryta emot; det kan stå för verklighetsflykt och någonting vi tar till när vi helt enkelt inte orkar längre. Men det kan också innehålla en skön potential. Som Poppins tar upp kan vi i dockhuset själva bestämma, själva få makten. Av detta har vi möjlighet att göra någonting som är bra och vi får själva sätta upp spelreglerna.