Moderata fritidspolitiker sätter Lidl framför ungdomars idrottsplaner.

I flera omgångar har vi kunnat läsa i Sydsvenskan att Lidl är på väg att slå sig ner i Lund. Så vitt jag vet är den enda plats som för tillfället är aktuell för detta den på Åkerlund & Rausings väg på väster. Tomten där Lidl vill slå sig ner ligger i nära anslutning till det idrottsområde som håller på att byggas upp på Klostergården, det område som Färs & Frosta Sparbank Arena och den nya ishallen är en del av. Då beslut togs om arenans byggande fanns en hel plan för hur saker och ting skulle se ut runtomkring i princip färdig. Den talade om var parkering skulle ske, var fotbollsplaner skulle ligga och så vidare. Ett helhetsgrepp var taget och tanken var att området skulle vara en rejäl satsning på idrott och de fotbollsplaner som försvann på grund av arenans bygge skulle det med råge kompenseras för.

Nu – ett par år senare – har saker och ting förändrats. Den plan som fanns visade sig inte riktigt fungera fullt ut iallafall, och nu lever vi fortfarande i någon sorts limbo där vi inte vet vad som ska hända med området. De fotbollsplaner som behövs har ingenstans att placeras. Då Stadsparken planeras bli större kommer Södra Lekplatsen försvinna, och därmed försvinner också dess potential att fungera som extra parkeringsplats vid ”stora evenemang”. Mer parkering kommer sannolikt att behövas. På den fronten hör jag dessutom att en del av Polhemsskolans elever tar sig till skolan med bil – detta resulterar i att de står parkerade längs en liten gata i närheten av Lidls planerade tillhåll.

Det finns en massa saker som ännu inte är lösta i området där Lidl vill bygga. Problem som hör till kommunens verksamhet och sådant vi behöver serva våra medborgare med. I den detaljplan som föreslås för byggandet av Lidl fastslås dels att trafiken på den stundtals redan överbelastade Ringvägen förmodligen kommer att öka. Samtidigt är den enda lösning som föreslås för ordentliga gång- och cykelbanor att ta bort en del av körbanan på samma väg. Att inte ha ordentliga gång- och cykelbanor till ett område där stans ungdomar ska utöva idrott, det är inte ett alternativ.

Som sagt, det finns en massa saker som inte är lösta. Men då vi i Kultur- och Fritidsnämnden i veckan skulle ta ställning till planen från vårt perspektiv, då valde Moderaterna att säga ja till planen. De säger att Lidl ska byggas på en tomt som mycket väl skulle kunna hysa två stycken sjumannaplaner. Eller extra parkering, för den delen. Att politiker som ansvarar för saker i allmänhet, och inte idrottsfrågor i synnerhet, säger ja till planen – det är väl en sak. Men att sitta och vara den som ska värna om just Kultur- och Fritidsperspektivet och säga ja, det är ju helt bisarrt. Var är deras hjärnor? Eller kanske snarare: var är deras själ och hjärta?

Bibliotekens vad, var och hur.

Jag sitter med handlingarna inför onsdagens sammanträde med Kultur- och Fritidsnämnden framför mig, och till min besvikelse måste jag säga att jag ur dem inte kan utvinna mer information om det nya biblioteksförsöket än jag kan ur Sydsvenskans korta artikel om det hela. För er som inte läst artikeln, så är det så att vi på onsdag ska ta ställning till ”bibliotekarielösa bibliotek”.

Projektet, som om vi godkänner det ska ges på prov, är dock inte nödvändigtvis så hemskt som det låter. Det är nu vi msåte börja fråga oss vad ett bibliotek faktiskt är. DIK, som är bibliotekariers såväl som mitt eget fackförbund, påpekar i artikeln att det är viktigt att vi ser att bibliotek är någonting mer än bara ett ställe att låna böcker på. Om detta kunde jag verkligen inte hålla med mer – däremot har det här projektet potentiella fördelar som uppmärksammar oss på frågan att ett bibliotek kanske inte heller behöver vara bundet till en specifik plats.

Förvisso är biblioteket en bra mötesplats och allt det där, men det är kanske inte just på denna fysiska mötesplats som bibliotekarierna faktiskt gör sig bäst. Kanske borde personalens roll vara mer mobil än den fysiska platsen i sig. Karin Sandberg, som är bibliotekschef här i Lund, menar att det i Danmark visat sig bli utrymme för fler bibliotekarier snarare än färre iochmed de personalfria biblioteken, eftersom det lagts mer fokus på den uppsökande verksamheten.

Även om vi fortfarande behöver personal också på plats, så tror jag att en vidareutveckling av just den uppsökande verksamheten är rätt väg att gå i framtiden. Då journalisten frågar Sandberg vilka det är biblioteken inte når idag, svarar hon att det till exempel rör sig om äldre och handikappade, men att  en också skulle kunna vara ute  ”på skolor, förskolor, fritidsgårdar och arbetsplatser.”

Att biblioteken iochmed brist på uppsökande verksamhet inte når äldre och handikappade är ju någonting som ingen kan förneka, det blir på något sätt en självklarhet. Jag vill dock passa på att lyfta fram de andra typerna av besök som Sandberg föreslår kan göras. För jag ser ett radikalt potential i att uppsöka grupper som rent teoretiskt skulle kunna ta sig till biblioteken, men som kanske inte nödvändigtvis gör det. För kanske är det så en kan nå dem som behöver bibliotekets hjälp allra mest – jag tycker någonstans att det låter troligt att de som inte vet att de saknar en viss kunskap nog är de som är längst ifrån att också införskaffa den.

Detta de positiva sidorna med det försök vi ska rösta om på onsdag. Riskerna torde väl vara uppenbara. Tyvärr kan vi väl inte blunda för möjligheten att DIKs ordförande Karin Åström får rätt. Risken finns ju att den uppsökande verksamheten fortsätter att bortrationaliseras. Att biblioteken reduceras till ett ställe där vi lånar böcker och ingenting mer – ungefär som om biblioteket lagts ut på entreprenad. Och risken kommer givetvis finnas kvar i framtiden. Om en uppsökande verksamhet skärs ner, syns det inte lika tydligt som om en faktisk lokal försvinner. Och människor står återigen och måste lita på oss politiker – som om denna tillit vore någonting vi som grupp faktiskt hade gjort oss förtjänta av…

Ja. En komplicerad fråga är det i sanning. Men kanske ska vi våga prova ändå?