Aftonbladet leker fattigdom och DN skäller ut.

Aftonbladets mest sökta internetsida (tyckte jag jag läste) är Jessica Ritzéns fattigblogg. Ritzén har tagit sig an uppdraget att leva på existensminimum i en månad (alltså lite mer än ett studiemedel). Journalisten, som i vanliga fall har en lön på 35 000 i månaden, håller på att krevera efter bara en vecka. 

DNs Johan Croneman skäller på initiativet och menar att det vore bättre att beskriva verkligheten istället. Jan Helin från Aftonbladet menar att fattigbloggen är ett utmärkt sätt att föra dialog med tidningens läsare, och själv pendlar jag mellan de bådas åsikter och hamnar slutligen någonstans mitt emellan. 

Att Ritzén ger sig på att beskriva hur det är att vara fattig blir på något sätt absurt. Hon är uppenbarligen inte fattig – hon har lite mindre pengar den här månaden, bara. Barbara Ehrenreich  har tidigare gjort någonting snarlikt i USA (se Barskrapad), bara så mycket bättre. Då Ritzén lever med lite mindre pengar, gav sig Ehrenreich för en tid in i en fattig livsstil ”på riktigt” – dock hade väl även hon ett välbetalt jobb som skribent att gå tillbaks till. 

Men. Hur icke-fattig Ritzén än må vara, så har hennes chefredaktör (Jan Helin) en poäng då han säger att det är ett sätt att kommunicera med läsarna. För verklighet eller inte – läsare reagerar på Ritzéns blogg och även om hennes upplevelser inte har med verkligheten att göra, så har många av läsarnas berättelser det.

ECO Queen – den ytliga journalistiken slår till igen

2008 dök tidningen ECO Queen upp och vann tidskriftspriset för ”Årets nya tidskrift”. Här har vi en tidskrift som fyller både ens materiella och moraliska behov – åtminstone på ytan. Det skrivs om kläder, smink och mode – till och med litteratur och resor. Och allt innehåll har på något sätt en koppling till en mer hållbar livsstil.

Ute i handeln har vi hittills kunnat finna fyra nummer av tidningen, alla av varierande kvalitet. Tidningen är helt okej. Jag tycker att det är skönt att bläddra i ytliga utseendetidningar och sugas upp i den kommersiella atmosfären för en stund – att drömma om ett annat liv, kanske bättre, om jag bara hade… Men givetvis fungerar det inte så. Och att hävda att ständig konsumtion är någonting som skulle kunna leda till en hållbar livsstil låter väl inte helt hundra – men ECO Queen lyfter åtminstone ständigt fram återvinning och begagnatmarknaden som de främsta alternativen. Och tvål kommer vi väl inte sluta med i första taget, då kan vi ju lika gärna köpa sådan som är gjord av okej basvaror…

Tyvärr har jag i det senaste numret fått en bekräftelse på att den trendiga ”eco”-tidningen (jo, de stavar alltid med c) lever helt i enlighet med företagens villkor, och att journalistiken i reportagen är lika undermålig som den mesta. De lyfter nämligen fram Wayne’s Coffee som någonting fantastiskt, eftersom de har bestämt sig för att bara servera kaffe märkt med den lilla grodan från ”Rainforest Alliance”.

Det är nu jag inser att ECO Queen, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt, borde ha ett reportage om olika sorters märkning. Så att både ”journalisterna” själva och tidningens läsare inte går på en nit. ”Rainforest Alliance” är ju till exempel en märkning som varit mycket i hetluften, just för att den kanske inte är riktigt så hållbar som den vill ge sken av. Certifieringen intygar förvisso att den märkta produkten inte besprutats med de allra värsta gifterna, men mycket återstår än. Det lysande exemplet är givetvis Chiquita, som har den lilla grodan på bild på sina bananer, men inte en enda på bananodlingarna – de rödögda trädgrodorna skulle nämligen aldrig överleva bland Chiquitas bananträd, just på grund av all besprutning.

Nej, ECO Queen må vara en underhållande tidskrift. Men innan jag går ut och köper de där ”eco-jeansen” med gott samvete, skulle jag nog kolla upp tidskriftens källa en gång till…

Vad män verkligen vill ha

Under sommaren har jag av någon anledning fått tre gratisnummer av tidningen Glamour hemskickade till mig. Hur de hittat min adress är jag inte riktigt säker på men det verkar ha att göra med kvinnor i min ålder i trakten, då en jämnårig bekant också fått den.

I det senaste numret läser jag i innehållsförteckningen samma rubrik som jag satt på det här inlägget – ”Vad män verkligen vill ha”. Att tidningar får för sig att publicera den här typen av reportage förvånar mig verkligen, och jag kan inte låta bli att slå upp den angivna sidan. Jag måste som en bisats, innan jag fortsätter alltså, säga att det här är ett ypperligt exempel på att Sisela Lindbloms ”De skamlösa” fungerar dåligt som en satir på någonting – de dåliga reportage som damtidningsreportrarna tänker ut i hennes bok kommer inte ens i närheten av verklighetens dumhet…

Nåväl. Jag har som sagt slagit upp sidan och ”reportagets” innehåll skrämmer/roar mig nästan ännu mer än dess rubrik. På en liten sida får vi först veta att mäns åsikter och önskningar skiljer sig åt (nähä!), men denna uppgift följs sedan upp med en liten tabell. Tabellernas kategorier heter ”Vad kvinnor tror att män vill ha” och ”Vad män verkligen vill ha”.

Tabellen talar om för oss att män vill ha kvinnor som är 170 cm långa, har blå ögon och långt hår, bär söta kjolar och vars intresse är att titta på sport. Och detta kan de tala om för oss trots att männen ska ha så olika åsikter.

Hur de har kommit fram till dessa uppgifter? Framgår inte.

Var de hittat tillfrågade män? Framgår inte.

Hur många män de frågat? Framgår inte.

Intressant att den här typen av tidning gärna vill pådyvla oss att vi ska vara på ett visst sätt. De erkänner själva att det inte finns någon särskild norm, men detta stämmer inte riktigt överens med deras världsbild – det måste ju finnas en standard att eftersträva.Vad ska de annars skriva om?

Jag är så trött på att behöva höra att vi måste ändra på vem vi är för att hitta kärleken. Kvinnor i alla generationer trycks ned av tidningar som Glamour och får veta att vi inte riktigt duger, för att sedan bli totalblåsta av marknaden som vill sälja oss allehanda knep och varor som ska få oss att bli bättre. För att tryckas ned och må riktigt dåligt över vilka vi egentligen är, ger vi våra besparingar till ”konsulter” som Ellen Fein och Sherrie Schneider (författare till boken ”The Rules”; väldans underhållande om en ser den som satir på allmän idioti) eller till företag som säljer allehanda märkliga preparat.

De som säger att patriarkatet inte finns kanske bör tänka efter en gång till. För den här typen av samhällspådyvlad självspäkning är inte ens tillnärmelsevis lika stor när det kommer till det ”otäcka” könet.

Respekt?

Den uppmärksamma kanske har lagt märke till att jag är oerhört road av att se hur journalister vinklar saker och ting. Helgens fynd gjorde jag i ett nummer av tidningen NU, som lämnades i min lägenhet av en släkting som varit på besök.

I tidningen kan vi läsa att David Beckham tycker att det är jobbigt att hans fru Voctoria, alltså före detta ”Posh Spice” alltid är den som står i fokus av de två. För att ta itu med detta problem har han nu tydligen börjat agera ut genom att köra runt fort och allmänt vårdslöst i sin BMW (tror jag att det var). Hursom är det som är riktigt underhållande med artikeln dess själva vinkling – fokus ligger nämligen på hur jobbigt Victoria tycker att hans utagerande är….