Återigen det där med genusskapande och barn…

På tal om ett inlägg jag skrev väldans nyligen och ett inlägg som Matilda skrev strax därpå, så har jag haft det där med genusskapande i hjärnan en del på senare tid. Tankarna är ju givetvis alltid aktuella, men förstärks desto mer nu när jag ska ha hand om en liten en som kommer att formas av allt som händer runtomkring.

Filosoferandet får mig, inte alls särskilt osökt, att tänka på någonting jag upplevde då jag gick på lekis. Precis som nu bestod en övervägande majoritet av mina nära vänner vid denna tid av pojkar. Varje morgon på lekis hade vi upprop och det jag tänker tillbaka på nu är en speciell dag då mina vänner bestämde sig för att spexa lite i samband med detta upprop. Den första av mina killkompisar fick höra sitt namn ropas upp. Istället för att säga ja, så svarade han nej. Den andra av mina killkompisar fick höra sitt namn, och han sa också nej. När det kom till min tur, så hade jag samlat mod till mig - jag skulle vara lika häftig som de där jag faktiskt hängde med varenda dag.

-Helen, sa fröken.

-Nej, svarade jag.

Fröken blev arg på mig och jag fick skäll. Inför hela klassen. Jag försökte säga att “men de sa ju…”. Fröken tittade barskt på mig och sa att det var för att de var pojkar, och pojkar gjorde sånt. Jag borde veta bättre.

Och av någon anledning är det tydligen fortfarande svårt att få förskolor att hyra in genuspedagoger. Suck. Jag börjar bli rädd för det här med att skaffa barn…

“Vet du vad det blir för en?”

Jaha. För den läsare som inte vet det, så är jag för tillfället typ stor som ett hus och tänkte mig att jag om ungefär om en månad ska ha en lite större familj och bli lite smalare igen. Det börjar nu bli lite tungt och jobbigt, rent fysiskt sådär, men det som är jobbigast är nästan ett fenomen som hängt med ett bra tag nu: “vet ni vad det blir för en?” - en fråga som igår ställdes till mig fem gånger, på bara en dag. Några få bemödar sig dessutom att lägga till ett “ja, en flicka eller en pojke alltså”. Och så kommer mitt ständiga svar: “Nej.”

Detta svar brukar följas av ett av två möjliga alternativ. Det vanligaste är “nej, det är klart, det är väl roligare att vänta - då blir det ju lite som julafton och som en belöning när den väl kommer och man äntligen får reda på det”. Det näst vanligaste är: “Nähä, nej… fast det är ju förståss lättare att planera om man vet i förväg. Med kläder och inredning och sånt, alltså”.

Så nu vill jag passa på att betona ett och annat faktum här i mitt alldeles privata dockhus - ni vet, stället där jag får bestämma själv.

Faktum ett: bara för att jag får se om barnet har snopp eller inte när det väl kommit ut, så betyder det inte att jag får veta mer om mitt barn som individ. Det ska visserligen bli oerhört spännande att träffa den lilla krabaten, men det har faktiskt ingenting att göra med dess könsorgan.

Faktum två: spädbarn har inte direkt olika behov vad gäller kläder och inredning beroende på vilket kön det råkar födas in i. Storleken på kläderna kommer att vara densamma (visserligen kan detta variera aningen från barn till barn, men könet är inte en faktor i denna variation). Barnet behöver någonstans att sova, någonstans att få blöjan bytt och kanske till och med någonstans att få sig ett skönt bad - det går alldeles utmärkt att planera för dessa behov i förväg även i den “ovetande” situation jag befinner mig nu. Inte ens blöjorna är olika konstruerade beroende på eventuella utväxter eller brist därav.

Min man har nu börjat med en ny variant till svar. Istället för att bara säga “nej”, så satsar han på “det ska bli en kommunist”. Jag funderar på att som alternativ till nejet istället svara att det ska bli en queerbebis. Några andra bud?