Äntligen x2: Partiet gör mig stolt.

Dagens nyhetsintag har vid två tillfällen fått mig att tänka att ”det var fan på tiden”.

Första gången var då jag läste att (s) i Malmös kulturnämnd sagt nej till att skicka en officiell inbjudan till Nordens monarker inför ett jubileum – anledningen är att dessa inte är demokratiskt valda. En journalist på Sydsvenskan ställer frågan till en av ledamöterna om de inte kunde skickat frågan på återremiss för att få saken utredd: som om en utredning hade kunnat komma fram till att den demokratiska situationen såg ut på något annat sätt… Nej, way to go Malmö Kulturnämnd!

Andra gången var då jag såg att partiet äntligen sluter upp bakom delad föräldraförsäkring. I SvD kan vi läsa om någon som opponerar sig med en uppmaning att istället motverka löneskillnader på arbetsplatserna – något som faller platt utan förslag på hur det ska gå till. Det faktum att det idag är kvinnorna som står för 79% av föräldraskapet är ju en stor anledning till att löneskillnaderna är så stora. Äntligen kommer det ett riktigt initiativ för att faktiskt minska ojämställdheten (till skillnad från de uppmaningar vi hört i hur många decennier som helst).

Ledig?

Igår kväll vid niotiden hade jag spenderat i princip ett dygn i sträck med att amma. Gabriel åt en halvtimma-timma, sedan ”vilade” han tjugo minuter. Under vilopauserna gjorde det mer ont i brösten än det gjorde under själva amningen. Och vila kunde jag inte heller göra, eftersom blöjor var tvungna att bytas. Ingen tid för mat, ingen tid för vätskepåfyllning.

Den vätska som inte lämnade kroppen genom bröstvårtorna, gjorde det genom tårkanalerna. Behöver jag säga att det vid den tiden känds som ett hån att ”ledig” är en del av ordet föräldraledighet?