Bibliotekens vad, var och hur 2.

Vid tidigare tillfällen har jag skrivit om bibliotekens varande och vad ett bra bibliotek egentligen är. Jag kommer allt som oftast fram till att det inte handlar om att låna ut böcker, utan om mycket större saker.

Bibliotekens kvalitet handlar om information, sökning av densamma, om att agera mötesplats och att lära sig, utvecklas och väldigt mycket mer. Bibliotekens kvalitet handlar om möjliggörande av allt det där.

I Nacka tycker kulturpolitikerna uppenbart inte samma sak som jag. För i Nacka ska de ge biblioteken medel utefter hur många böcker de lånar ut – eftersom det tydligen anses vara huvudverksamheten. Suck. Bakåtsträvare – varför inte helt enkelt införa bokomater då?

Bibliotekens vad, var och hur.

Jag sitter med handlingarna inför onsdagens sammanträde med Kultur- och Fritidsnämnden framför mig, och till min besvikelse måste jag säga att jag ur dem inte kan utvinna mer information om det nya biblioteksförsöket än jag kan ur Sydsvenskans korta artikel om det hela. För er som inte läst artikeln, så är det så att vi på onsdag ska ta ställning till ”bibliotekarielösa bibliotek”.

Projektet, som om vi godkänner det ska ges på prov, är dock inte nödvändigtvis så hemskt som det låter. Det är nu vi msåte börja fråga oss vad ett bibliotek faktiskt är. DIK, som är bibliotekariers såväl som mitt eget fackförbund, påpekar i artikeln att det är viktigt att vi ser att bibliotek är någonting mer än bara ett ställe att låna böcker på. Om detta kunde jag verkligen inte hålla med mer – däremot har det här projektet potentiella fördelar som uppmärksammar oss på frågan att ett bibliotek kanske inte heller behöver vara bundet till en specifik plats.

Förvisso är biblioteket en bra mötesplats och allt det där, men det är kanske inte just på denna fysiska mötesplats som bibliotekarierna faktiskt gör sig bäst. Kanske borde personalens roll vara mer mobil än den fysiska platsen i sig. Karin Sandberg, som är bibliotekschef här i Lund, menar att det i Danmark visat sig bli utrymme för fler bibliotekarier snarare än färre iochmed de personalfria biblioteken, eftersom det lagts mer fokus på den uppsökande verksamheten.

Även om vi fortfarande behöver personal också på plats, så tror jag att en vidareutveckling av just den uppsökande verksamheten är rätt väg att gå i framtiden. Då journalisten frågar Sandberg vilka det är biblioteken inte når idag, svarar hon att det till exempel rör sig om äldre och handikappade, men att  en också skulle kunna vara ute  ”på skolor, förskolor, fritidsgårdar och arbetsplatser.”

Att biblioteken iochmed brist på uppsökande verksamhet inte når äldre och handikappade är ju någonting som ingen kan förneka, det blir på något sätt en självklarhet. Jag vill dock passa på att lyfta fram de andra typerna av besök som Sandberg föreslår kan göras. För jag ser ett radikalt potential i att uppsöka grupper som rent teoretiskt skulle kunna ta sig till biblioteken, men som kanske inte nödvändigtvis gör det. För kanske är det så en kan nå dem som behöver bibliotekets hjälp allra mest – jag tycker någonstans att det låter troligt att de som inte vet att de saknar en viss kunskap nog är de som är längst ifrån att också införskaffa den.

Detta de positiva sidorna med det försök vi ska rösta om på onsdag. Riskerna torde väl vara uppenbara. Tyvärr kan vi väl inte blunda för möjligheten att DIKs ordförande Karin Åström får rätt. Risken finns ju att den uppsökande verksamheten fortsätter att bortrationaliseras. Att biblioteken reduceras till ett ställe där vi lånar böcker och ingenting mer – ungefär som om biblioteket lagts ut på entreprenad. Och risken kommer givetvis finnas kvar i framtiden. Om en uppsökande verksamhet skärs ner, syns det inte lika tydligt som om en faktisk lokal försvinner. Och människor står återigen och måste lita på oss politiker – som om denna tillit vore någonting vi som grupp faktiskt hade gjort oss förtjänta av…

Ja. En komplicerad fråga är det i sanning. Men kanske ska vi våga prova ändå?

Inkonsekvent politik

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att Miljöpartiet i Lund vill utveckla medborgarkontoren i kommunen på tämligen omfattande sätt. De tänker sig en lösning där medborgare kan få hjälp med ”i stort sett allt” på medborgarkontor, som ska befolkas av arbetsförmedlare och poliser och gud vet vad (även om det hela kan låta ekonomiskt orimligt, så finns det tydligen en liknande, fungerande verksamhet i Botkyrka kommun).

Varken miljöpartiet eller Sydsvenskans journalister verkar komma ihåg det faktum att Miljöpartiet för inte alltför länge sedan var med och klubbade igenom en biblioteksplan som säger att medborgarkontoren ska integreras i biblioteken (se punkt 8.2). Diskussionerna bakom den delen av planen har varit många, omfattande och beslutet var mycket välgrundat. En bibliotekaries utbildning ger en kompetens som lämpar sig alldeles utmärkt för att bedriva den verksamhet som medborgarkontoren sysslar med idag. Utbildningen lär att ge hjälp till självhjälp. Att hjälpa till att söka information.

Att integrera medborgarkontoren i biblioteken är en bra idé av många anledningar. Det ekonomiska perspektivet är givetvis ett, men framförallt tycker jag att det är viktigt att vi för diskussionen om bibliotekens roll i framtiden. Att låna ut böcker är visserligen en sak som biblioteken ska fortsätta med, men deras uppgift måste vara mycket större än så. Att finnas till som plattform för spridning av samhällsnyttig information, som hjälp till medborgarna med olika saker torde vara mycket bra uppgifter för dessa institutioner.

Då vi talar om bibliotek idag, talar vi om dess roll som ”arena för det offentliga samtalet”. Vi talar om begrepp som ”livslångt lärande”. Bägge dessa begrepp blir dessvärre totalt intetsägande om vi inte tittar närmre på dem och ger dem definitioner i sina respektive sammanhang. Att stå som arena för ett offentligt samtal skulle kunna innebära just att biblioteken finns till för informationsspridning och -insamling, för åsiktsutbyten och för att vara behjälpliga då saker ska styras upp för att skapa en gemenskap i samhället (som June Ljungqvist, samordnare för medborgarkontoren i Lund, i ovan nämnda artikel pekar på att dessa varit i tex Genarp och Veberöd). Att syssla med livslångt lärande borde till stor del handla om att hjälpa människor att inhämta den information som behövs när den behövs, för att uttrycka det enkelt. När det kommer till att ge människor hjälp, besitter biblioteken en oerhörd potential.

Ja, för en mer heltäckande service på hjälp-/infofronten vore det bra att samla fler aktörer på ett och samma ställe, men det bör i sådana fall lösas på andra sätt än genom att utveckla medborgarkontoren. En närliggande lösning är givetvis att vidareutveckla idén om bibliotekens framtid och i likhet med till exempel Lunds Vägledningscentrum skulle biblioteken kunna härbärgera fler utomstående parter (alltihop utrymmeskrävande, men det skulle det ju vara även i ett medborgarkontors regi). Ett annat alternativ är en vision om ett stort kommunhus, där så många av kommunens tjänster som möjligt får plats på en och samma plats.

Jag menar inte att (mp)s förslag är helt pannkaka – trist bara att de väljer att titta på en föråldrad struktur som är på väg bort, istället för att vända blickarna mot de bibliotek som faktiskt har framtiden för sig.