Dockhus blir dockhem

Dockhuset blir nu ett dockhem, och flyttar istället till blogger.

Bloggen bor nu på dockhem.blogspot.com.

/Helen

Hävdelse

Intressant egentligen, hur människor alltid har en tendens att vilaj hävda sig – på alla möjliga sätt.

Ett exempel: idag fick jag höra av en och samma människa att det i en viss jämtländsk ort var både en halvmeter snö och 15 grader varmt. Minsann.

Guldkompassen

När Guldkompassen kom på bio gick jag och såg den. Jag tyckte den var bra, det har jag bestämt för mig. Sedan – nyligen – blev jag övertalad att läsa böckerna (Guldkompassen är första boken i en serie av tre). De var helt fantastiska. Så såg jag filmen igen. Inte längre lika bra.

Jag tillhör egentligen en av dem som är starkt övertygade om att filmatiseringar bör ses som egna verk och därmed även bedömas som sådana. Dock måste vissa jämförelser få ske med förlagan, precis som jämförelser och paralleller måste få göras med och dras till andra verk i exempelvis samma genre eller med liknande budskap.

Filmatiseringen av Guldkompassen har ett annat tempo än böckerna – bra mycket snabbare och på så sätt mer i fas med handlingen, skulle jag nästan säga. Saker och ting har lagts till, tagits bort eller ändrats för att bättre passa filmens medium. Allt saker som hör till och utgör grunden för det faktum att det är ett nytt verk som skapats. Men. För det finns ett men här, det har jag väl redan flaggat för. Filmatiseringen har inte bara bytt tempo, utan också struntat i att bygga upp hela det parallella universum som är en del av poängen med trilogins första bok. Filmatiseringen har struntat i att visa att det allsmäktiga och ondskefulla ”Magisteriet” syftar till någonting som finns även i vår, verkliga, värld – nämligen kyrkan.

Det enda som finns kvar i filmatieringen är egentligen en hattig historia om ett barn som knappt är ett barn och som springer omkring och är med och gör en massa heroiska saker – helt utan förklaring. Filmen blir liksom tom, meningslös.

Vad är då poängen med att göra ett nytt verk?

Naivt, men önskvärt.

Månadens fullmäktigesammanträde har nyss inletts. Innan mötet hörde jag någon säga att vi väl borde vara klara till nio iallafall…

Borgarna sänkte härom året skatten och lägger idag ett förslag om ytterligare en generell besparing på 1% – på årets redan påbörjade budget. 

Jag tror – tyvärr – inte att jag kommer att vara härifrån till nio ikväll.

Jag hade en dröm…

Jag hade den mest underliga dröm härom natten. Jag drömde att en av mina partikollegor blev bannad i pressen för att han ägde boskap. Tydligen ansågs det väldigt fult att kombinera sitt boskapsägande med politiskt representantskap, så mannen i fråga var tvungen att välja vilket han ville syssla med. Då mannen är en sådan som brinner väldigt mycket för sitt politiska engagemang, förvånade det mig inte direkt att han valde att sälja allt sitt boskap.

Stormen bedarrade, skandalen var över – tills en journalist skulle  besöka mannen för att göra en uppföljning. I min partikamrats trädgård hittade journalisten ett marsvin runtspringande. Skandalen var återigen ett faktum, och min partikamrat tvingades avgå.

Drömtolkning någon?

Yes! Super baby

Företaget ”Yes! Superbaby” (ja – det heter faktiskt så) tillverkar acessoarer som du som förälder kan ha på dig för att ge barnet extra stimulans. Om vi bortser från det faktum att barn förmodligen får alldeles tillräckligt med stimulans från världen i sig, så tycker jag att det är förolämpande att man förväntas tappa all känsla för stil bara för att man får barn.

”Fashionable acessories” kallar företaget det de säljer. Mmm, just det…

Dum

I våras då jag gick och väntade Gabriel sa jag att jag skulle försöka att inte bli en sån där förälder som bara pratar om sitt barn – ni vet, en sån där jobbig en. Jag tyckte, och tycker, att det är viktigt att bevara någon sorts identitet för sig själv. Jag startade en blogg och menade att jag i den skulle upprätthålla min identitet; den skulle liksom få bli mitt fönster till verkligheten.

Och så har jag nu blivit förälder. Och jag tror inte att jag är en sån där som bara pratar om mitt barn hela tiden. Inte hela tiden. Och det hade ju faktiskt varit svårt, eftersom jag inte pratar med särskilt många. Men då jag faktiskt pratar med folk, folk som lever ute i verkligheten, då kommer Gabriel förmodligen på tal pinsamt ofta. Men jag försöker ändå – att prata om annat menar jag. Mitt problem är att det går sådär. Jag pratar visserligen på, men är liksom trög. Jag har glömt hur en för sig i sociala sammanhang. Jag tappar ord och resonemang och känner mig plötsligt väldigt dum.

Jag ska snart ge mig ut i arbetslivet igen. Borde det inte erbjudas någon form av rehabiliteringskurser för sådana som mig? Typ ”sociala beteenden och uttryckssätt for dummies”.

Det mycket välkomna kulturrådslaget – en flopp?

Månad ut och månad in har jag nu, som medlem i Socialdemokraterna, fått hem papper med information om de fyra sedan länge pågående ”rådslagen” som pågår inom partiet. Mitt liv har varit överhopat och min hälsa undergrävd, varför jag inte riktigt orkat bidra till dessa. Trots detta har jag under en längre period gått och längtat efter det som det så länge ryktats om – ett rådslag med inriktning på kulturen. Det var imorgon en vecka sedan detta femte rådslaget offentliggjordes och nu upplever jag att allt det jag gått och hoppats på är tillintetgjort.

Då jag läser igenom rådslagsmaterialet finner jag många av dess utgångspunkter aningen intetsägande och trista – en del till och med felaktiga i sin åsikt, men det går kanske inte att komma ifrån; sällan stämmer mina åsikter helt överens med min partilednings och säkert inte alltid heller med mitt partiprogram. Jag tröstar mig med att materialet jag har i mina händer, under min blick, är till för att skapa diskussion. För Mona Sahlin, min partiledare, har väl sagt att hon vill lyssna på mig, medlem i hennes parti. Eller? Jag läser det finstilta på partiets hemsida och inser att det står att det eftersöks åsikter från ”alla, f[rån] de kulturellt yrkesverksamma, f[rån] den kulturintresserade allmänheten och f[rån] våra medlemmar”. Att som medlem bli prioriterad sist i ledet känns, måste jag säga, något nesligt. Att en kulturellt yrkesverksam med moderata sympatier ska stå högre i kurs för mitt partis ideologiska utveckling än jag…(Kanske stämmer detta helt överens med den senare tidens kampanjer där vi inte längre är bidragande medlemmar, utan enbart ”supporters”?)

Så inser jag att det inte spelar någon roll. En motion är redan inlämnad till riksdagen. En motion undertecknad ”Mona Sahlin m.fl. (s)” som säger vad den socialdemokratiska kulturpolitiken vill, färdigdiskuterat och klart. Den verkar innehålla ungefär samma saker som rådslagsmaterialet – det material vi åtminstone skulle få en och en halv månad på oss att diskutera (visserligen en tidsperiod som är ett skämt om det åtminstone ska gå att låtsas som om det finns något sorts demokratiskt potential, vilket det givetvis inte finns i den här formen av rådslag). Jag vet inte om vi ska kalla det hela någorlunda ärligt, skamligt eller helt enkelt bara pinsamt.

Vad vi än vill kallar det, så tänker jag ignorera arrogansen och återkommer här på bloggen inom kort med reflektioner över det som rådslaget faktiskt ämnar diskutera. (Om inte annat, eftersom det nu saknas den typen av reflektion, trots utlovande, på rådslagets blogg.)

Ledig?

Igår kväll vid niotiden hade jag spenderat i princip ett dygn i sträck med att amma. Gabriel åt en halvtimma-timma, sedan ”vilade” han tjugo minuter. Under vilopauserna gjorde det mer ont i brösten än det gjorde under själva amningen. Och vila kunde jag inte heller göra, eftersom blöjor var tvungna att bytas. Ingen tid för mat, ingen tid för vätskepåfyllning.

Den vätska som inte lämnade kroppen genom bröstvårtorna, gjorde det genom tårkanalerna. Behöver jag säga att det vid den tiden känds som ett hån att ”ledig” är en del av ordet föräldraledighet?

Utmanad

Catti har utmanat mig, och här kommer responsen:

Regler:

• Posta reglerna först.
• Svara på alla frågor.
• Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare.
• När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.

1. Hänga med Ulrika.
2. Lära mig den elektriska bröstpumpen.
3. Bada Gabriel.
4. Försöka få lite sömn.
5. Skriva en recension till Tiden.

Vad gjorde du för tio år sedan?

Var på valläger på Öland. Åkte i samma bil som Tomas DiLeva. Gick på konsert med Chuck Berry, Little Richard och Jerry Lee Lewis.

Ställen du bott på?

• Fritsla.
• Bergsjön, Göteborg.
• Biskopsgården, Göteborg.
• Malaga.
• Kinna.
• Landskrona.
• Norra Fäladen, Lund.
• Väster, Lund.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

1. Köpa ett hus.
2. Starta en litterär fond till förmån för författare med bra idéer.
3. Sponsra diverse kulturprojekt, gärna jobba med en del sådana själv också.
4. Resa.
5. Jobba för sexuella rättigheter världen över; jag hakar på Cattis idé om preventivmedel, men vill tillägga kamp för rätt till abort.

Jag utmanar vidare: Carina, Danielssons lakejer, Elisabet, Hanna, Joanna och Johan.