Höjda busspriser – s följer med

Kommunens ekonomi är i kris, precis som resten av samhällets. På dagens kommunfullmäktigemöte (där jag för tillfället befinner mig) vill en bland annat lösa problemet genom att höja busstaxan i kommunen. Trots att bussresandet minskat sedan den senaste höjningen. Argumentationen? Jo – argumenten är tre:

• Resandet har nog inte minskat, det är bara det att fler åker gratis som gör att det ser så ut.
  –> Jaha? Så då skulle det hjälpa att höja taxorna. Skulle färre tjuvåka då?
• Andra kommuner har högre priser.
  –> Men vad fan – hur gamla är vi? ”Men han gjorde ju så” sa lilla Kalle efter att han följt Oscars exempel och snattat choklad.
• Ni har ju höjt priserna innan, så vi kan höja nu också.
  –> Argumentet behöver väl egentligen inget bemötande, eller?

Tyvärr kan jag inte säga att Socialdemokraterna helt ställer sig emot en prishöjning – ”vi” vill bara inte ha en lika stor sådan (eftersom jag är injusterad tvingades jag vara med och ta ställning – för ett annat förslag än mitt partis).

Vad gäller den kreativa argumentationen, verkar det vara någoting som är genomgående idag. Tidigare ikväll sa Lars Hansson (fp, ordförande barn- och skolnämnd Lunds stad) att statistiken visserligen visar att förskolan blivit av med 60 personal den senaste tiden, men att det inte stämde – en utredning är tydligen tillsatt för att bevisa detta.

Kreativ argumentation – kreativt utredande.

Hanna bloggar också direkt från fullmäktige.

För den reaktionära postapokalyptiska betongsocialismen – Rösta på EAP

Krossa kapitalismen, skit i miljön, bygg mer kärnkraft, låt varje människa göra värnplikt och skapa en ekonomi uppbyggd på familjeföretag.

Jag fick häromdagen en tidning med valpropagande från LaRoucherörelsen, och ungefär som ovan låter Europeiska Arbetarpartiets program inför EU-valet den 7 juni.  Som om det inte vore nog att de byggt upp sin verksamhet kring en personkult (se: LaRouche), ser jag i deras budskap en vision om en värld av betong fylld med gröna giftångor, där varje familj är en enhet för sig.

Och ja – jag inser att detta givetvis inte alls är vad de är ute efter. Men ändå: det är svårt att ta dem på allvar!

De två världarnas Lund

Jag minns då jag var tonåring. I min bekantskapskrets gnällde vi på den allmänna dekadensen i samband med första maj. Vi tyckte att det var för jävligt att denna arbetarnas dag inte längre sågs som viktig, och vi var förbannade över att folk tvingades jobba – på första maj. Då bodde jag på landet i Västergötland, och förstamajtågen hade med lite tur 300 deltagare varje år.

Nu bor jag i Lund. En större kommun, och deltagarna i demonstrationståget är givetvis fler. Demonstrationstågen är fler. Och jag har upptäckt att första maj faktiskt är en viktig dag – för många. Dock inte utav den anledning jag skulle tro, eller för den delen vilja. Nej. Lund är uppdelat i två sidor. Båda ser första maj som en viktig dag, men av helt olika skäl. Den ena sidan, det är den jag jobbar för. Den andra, det är den jag fraterniserar med.

För den ena – den jag inte kände till förut – den har en viss koppling till universitetet, min arbetsplats. På den sidan tycker människorna att första maj är en viktig dag, eftersom det då står ett gäng studenter och sjunger fagra sånger framför universitetshuset, med magnoliorna blommande i bakgrunden. (Och viktigast av allt är nog nästan magnoliorna…) Sedan har vi den sida som råder i mitt privatliv, på min fritid. Vi uppskattar ett ledigt första maj för anledningen till det röda i almanackan. Vi vet att det inte är så att vi har nationell helgdag för att några människor i Lund ska kunna gå och lyssna på körsångare i fåniga mössor (antar jag att de har?). Vi går ut och demonstrerar.

Det känns märkligt någonstans, att vara klämd mellan dessa båda världar – som existerar parallellt. Så nära, men ändå så långt borta.

Aftonbladet leker fattigdom och DN skäller ut.

Aftonbladets mest sökta internetsida (tyckte jag jag läste) är Jessica Ritzéns fattigblogg. Ritzén har tagit sig an uppdraget att leva på existensminimum i en månad (alltså lite mer än ett studiemedel). Journalisten, som i vanliga fall har en lön på 35 000 i månaden, håller på att krevera efter bara en vecka. 

DNs Johan Croneman skäller på initiativet och menar att det vore bättre att beskriva verkligheten istället. Jan Helin från Aftonbladet menar att fattigbloggen är ett utmärkt sätt att föra dialog med tidningens läsare, och själv pendlar jag mellan de bådas åsikter och hamnar slutligen någonstans mitt emellan. 

Att Ritzén ger sig på att beskriva hur det är att vara fattig blir på något sätt absurt. Hon är uppenbarligen inte fattig – hon har lite mindre pengar den här månaden, bara. Barbara Ehrenreich  har tidigare gjort någonting snarlikt i USA (se Barskrapad), bara så mycket bättre. Då Ritzén lever med lite mindre pengar, gav sig Ehrenreich för en tid in i en fattig livsstil ”på riktigt” – dock hade väl även hon ett välbetalt jobb som skribent att gå tillbaks till. 

Men. Hur icke-fattig Ritzén än må vara, så har hennes chefredaktör (Jan Helin) en poäng då han säger att det är ett sätt att kommunicera med läsarna. För verklighet eller inte – läsare reagerar på Ritzéns blogg och även om hennes upplevelser inte har med verkligheten att göra, så har många av läsarnas berättelser det.

Earth hour i kommunen

Så var det kommunfullmäktige igen, som den här månaden inleddes på ett lite ovanligt sätt. Hanna begärde ordet redan på anmälningar. Efter det kom folkpartiets Lars Larsson och hade saker att säga även han – på detta blev det replikskifte. Förmodligen bara kass internhumor, men här i salen var situationen mäkta lustig (en får ta det lilla en får).

Vidare fick vi i mötets inledning veta att Lunds kommun deltar i Earth hour. För den som inte vet, kan jag informera om att Earth hour är ett projekt som går ut på att hela världen släcker ner sina lampor en timme mellan 20.30 och 21.30 nu på lördag. Lunds kommun ska alltså delta. Lund släcks ner, Eiffeltornet släcks ner. Det gör även Jesusstatyn i Rio de Janeiro, Operahuset i Sidney och The Strip i Las Vegas. Halva Jönköpings län, bland annat Tranås, gör det dock inte. För i Jönköpings län är det tydligen upp till medborgarna att agera privat – politikerna tänker inte göra någonting…

Moderata fritidspolitiker sätter Lidl framför ungdomars idrottsplaner.

I flera omgångar har vi kunnat läsa i Sydsvenskan att Lidl är på väg att slå sig ner i Lund. Så vitt jag vet är den enda plats som för tillfället är aktuell för detta den på Åkerlund & Rausings väg på väster. Tomten där Lidl vill slå sig ner ligger i nära anslutning till det idrottsområde som håller på att byggas upp på Klostergården, det område som Färs & Frosta Sparbank Arena och den nya ishallen är en del av. Då beslut togs om arenans byggande fanns en hel plan för hur saker och ting skulle se ut runtomkring i princip färdig. Den talade om var parkering skulle ske, var fotbollsplaner skulle ligga och så vidare. Ett helhetsgrepp var taget och tanken var att området skulle vara en rejäl satsning på idrott och de fotbollsplaner som försvann på grund av arenans bygge skulle det med råge kompenseras för.

Nu – ett par år senare – har saker och ting förändrats. Den plan som fanns visade sig inte riktigt fungera fullt ut iallafall, och nu lever vi fortfarande i någon sorts limbo där vi inte vet vad som ska hända med området. De fotbollsplaner som behövs har ingenstans att placeras. Då Stadsparken planeras bli större kommer Södra Lekplatsen försvinna, och därmed försvinner också dess potential att fungera som extra parkeringsplats vid ”stora evenemang”. Mer parkering kommer sannolikt att behövas. På den fronten hör jag dessutom att en del av Polhemsskolans elever tar sig till skolan med bil – detta resulterar i att de står parkerade längs en liten gata i närheten av Lidls planerade tillhåll.

Det finns en massa saker som ännu inte är lösta i området där Lidl vill bygga. Problem som hör till kommunens verksamhet och sådant vi behöver serva våra medborgare med. I den detaljplan som föreslås för byggandet av Lidl fastslås dels att trafiken på den stundtals redan överbelastade Ringvägen förmodligen kommer att öka. Samtidigt är den enda lösning som föreslås för ordentliga gång- och cykelbanor att ta bort en del av körbanan på samma väg. Att inte ha ordentliga gång- och cykelbanor till ett område där stans ungdomar ska utöva idrott, det är inte ett alternativ.

Som sagt, det finns en massa saker som inte är lösta. Men då vi i Kultur- och Fritidsnämnden i veckan skulle ta ställning till planen från vårt perspektiv, då valde Moderaterna att säga ja till planen. De säger att Lidl ska byggas på en tomt som mycket väl skulle kunna hysa två stycken sjumannaplaner. Eller extra parkering, för den delen. Att politiker som ansvarar för saker i allmänhet, och inte idrottsfrågor i synnerhet, säger ja till planen – det är väl en sak. Men att sitta och vara den som ska värna om just Kultur- och Fritidsperspektivet och säga ja, det är ju helt bisarrt. Var är deras hjärnor? Eller kanske snarare: var är deras själ och hjärta?

ECO Queen – den ytliga journalistiken slår till igen

2008 dök tidningen ECO Queen upp och vann tidskriftspriset för ”Årets nya tidskrift”. Här har vi en tidskrift som fyller både ens materiella och moraliska behov – åtminstone på ytan. Det skrivs om kläder, smink och mode – till och med litteratur och resor. Och allt innehåll har på något sätt en koppling till en mer hållbar livsstil.

Ute i handeln har vi hittills kunnat finna fyra nummer av tidningen, alla av varierande kvalitet. Tidningen är helt okej. Jag tycker att det är skönt att bläddra i ytliga utseendetidningar och sugas upp i den kommersiella atmosfären för en stund – att drömma om ett annat liv, kanske bättre, om jag bara hade… Men givetvis fungerar det inte så. Och att hävda att ständig konsumtion är någonting som skulle kunna leda till en hållbar livsstil låter väl inte helt hundra – men ECO Queen lyfter åtminstone ständigt fram återvinning och begagnatmarknaden som de främsta alternativen. Och tvål kommer vi väl inte sluta med i första taget, då kan vi ju lika gärna köpa sådan som är gjord av okej basvaror…

Tyvärr har jag i det senaste numret fått en bekräftelse på att den trendiga ”eco”-tidningen (jo, de stavar alltid med c) lever helt i enlighet med företagens villkor, och att journalistiken i reportagen är lika undermålig som den mesta. De lyfter nämligen fram Wayne’s Coffee som någonting fantastiskt, eftersom de har bestämt sig för att bara servera kaffe märkt med den lilla grodan från ”Rainforest Alliance”.

Det är nu jag inser att ECO Queen, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt, borde ha ett reportage om olika sorters märkning. Så att både ”journalisterna” själva och tidningens läsare inte går på en nit. ”Rainforest Alliance” är ju till exempel en märkning som varit mycket i hetluften, just för att den kanske inte är riktigt så hållbar som den vill ge sken av. Certifieringen intygar förvisso att den märkta produkten inte besprutats med de allra värsta gifterna, men mycket återstår än. Det lysande exemplet är givetvis Chiquita, som har den lilla grodan på bild på sina bananer, men inte en enda på bananodlingarna – de rödögda trädgrodorna skulle nämligen aldrig överleva bland Chiquitas bananträd, just på grund av all besprutning.

Nej, ECO Queen må vara en underhållande tidskrift. Men innan jag går ut och köper de där ”eco-jeansen” med gott samvete, skulle jag nog kolla upp tidskriftens källa en gång till…

Kulturcentrum Skåne, kort och gott.

Nåväl, vi hann faktiskt nästan hem till nio igår (det var alltså inte den där som var naiv, utan jag som var alltför cynisk). Innan dess, efter budgetgrejset, var det tal om ett tilläggsanslag till Kultur- och Fritidsnämnden. Tilläggsanslaget skulle gå till att hjälpa Kulturcentrum Skåne utveckla sin verksamhet.

Den verksamhet som finns idag är helt fantastiskt bra. Den är uppdelad i tre delar, bestående av dagverksamhet, eftergymnasial utbildning och kulturarbetsplats för personer med intellektuella funktionshinder.

Verksamheten har hyllats både här och där, och detta med all rätt. I en intervju med konstnären Karl Persson, före detta elev på Kulturcentrum Skåne, säger han:

Om jag inte hade haft diagnoserna autism, tourettes, asperger och tremor… så hade jag varit en helt vanlig männska!

Och detta är just vad Kulturcentrum Skånes verksamhet gör så bra – de lyfter upp eleverna över sina funktionshinder och lyfter istället fram dem som människor. Förmodligen driver de också en av landets bästa dagverksamheter. 

Trots alla lovord, är Kulturcentrum Skånes verksamhet inte permanent. De lever med ett ständigt krav om att hitta nya sponsorer som kan ge dem årets allmosor. Tove Klette (Folkpartiets kommunalråd) skröt om att de minsann ger 2,9 miljoner till verksamheten från Vård- och omsorgsnämnden varje år. Detta sa hon som om det vore höjden av godhet – trots att den ideella förening som driver centrat för att klara sig dessutom måste få pengar från Region Skåne, och allra främst av diverse icke-offentliga projektsponsorer (fonder, stipendier och liknande).

Så till gårdagens ärende. Vi skulle alltså besluta om ett anslag för att utveckla den verksamhet som finns idag. En enig Kultur- och Fritidsnämnd har sagt att anslaget behövs, eftersom vi vet att om Kulturcentrum inte utvecklar verksamheten kommer en förmodligen inte att lyckas hålla kvar de finansiärer som finns mycket längre till. Hela kulturvärldens bidragssystem handlar ju oftast om tillfälliga projekt eller varaktiga projekt i uppbyggnadsfas. När projekten slutar vara tillfälliga eller kan anses färdiguppbuggda kan de inte längre få projektanslag, om verksamheten inte utvecklas vidare på ett helt nytt sätt. Kulturcentrum Skåne hade nu tagit fram en god idé till utveckling av verksamheten, där dagens brukare med funktionshinder skulle få integreras med människor utan funktionshinder. 

Kommunfullmäktiges borgerliga ledamöter röstade nej till anslaget. Vad konsekvenserna blir, det återstår att se. Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att göra Kulturcentrum Skånes verksamhet permanent. Allt annat vore mer än skamligt.

Hanna skriver också om gårdagens ärendet.

Borgarnas korta armar

En vanlig devis inom svensk kulturpolitik har varit ”på armlängds avstånd” – det handlar alltså om att politikerna inte är de som ska avgöra vad som är konst/god konst och inte. Trots detta läste jag någonstans att skrämmande många kulturpolitiker ute i landet ansåg sig ha just den rätten, som det inte är meningen att vi ska ha. Med Konstfacksdebatten som pågått på senare tid kan vi se hur exemplena inte bara blir fler och fler, utan också allt tydligare. Klåfingriga borgare har stått i Kommunfullmäktige här i Lund och ansett sig veta ett och annat, i Alingsås visste de tydligen ännu mer. När också den borgerliga regeringens minister med ansvar för frågan tar sig nya rättigheter - då har det bannemig gått för långt.

Lena Adelsohn Liljeroth har uttalat sig angående graffitikonstnären NUGs film ”Territorial Pissing” och sagt att detta inte är konst. I DN kan vi läsa:

Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg, säger Lena Adelsohn Liljeroth till DN.se.

Uttalandet får mig att tänka på allt som måste gjort diktatorer som Stalin och Mao förbannade. Kapitalistiska solskensskildringar, ifrågasättande av landens regimer… Men ja, det är klart. Om ansvarig politiker blir förbannad, då går det ju inte an. Kanske skulle vi med en gång tala om för Konstfacks elever att de måste skildra sittande regering på ett positivt sätt – för arga ministrar, det kan vi ju inte ha!

Folk har tydligen missat poängen med ”på armlängds avstånd”. Kultur är inte till för att göra politiker glada. Inte nödvändigtvis någon annan heller, för den delen. En fotnot är dessutom att det inte framgår med någon tydlighet huruvida filmen skildrar ett verkligt brott eller är ett videomontage. Konstnären är inte dömd för någonting. Se 1 , 2, 3.

Annan intressant läsning i frågan: Konstfackselevers mycket relevanta poänger, Om Pål Hollender (vars konst åtminstone följts av debatter om innehåll).

Vad en fritidspolitiker gör

Den senaste tiden har det blivit alltmer uppenbart för mig att min verklighet delas av väldigt få. Igen och igen har jag fått frågor som får mig att inse att en offentlig förklaring av min verklighet kanske vore på sin plats. Hur mycket tid lägger du på politiken? Vad gör du då du är politiker, vad går uppdragen egentligen ut på? Vad är kul och vad är mindre kul? Får du betalt?

Att svara på dessa frågor är inte helt okomplicerat Men jag ska iallafall ge det ett försök. Då jag inser att en sådan här utläggning riskerar bli väldans trist från rad till rad, tänker jag att det kan vara bra att dela in mina svar i kategorier, så kan var och en få svar på just sin fråga.

VAD JAG GÖR

Vad jag gör är lite svårt att säga på rak arm helt och hållet, men på det stora hela är det så att jag  läser handlingar rörande en hel massa ärenden, går på möten och diskuterar och/eller röstar, pratar med folk i förberedande syfte och en himla massa i den stilen. Mina fasta möten i kommunal regi består av ett kommunfullmäktigemöte och ett kultur- och fritidsnämndsmöte varje månad. Utöver det kan en hamna i diverse styrgrupper och sådär, som ofta träffas under mer tillfälliga perioder. Själv sitter jag för tillfället med i en styrgrupp som utefter den Biblioteksplan vi tagit i fullmäktige ska ta fram en mer konkret handlingsplan. Alla mina möten är någonting jag gör på min fritid, utöver mitt vanliga arbete.

TID

Vad gäller tidsåtgången är detta någonting som varierar väldans från vecka till vecka. Som jag nämnde i föregående har jag två fasta, återkommande möten i kommunal regi varje månad. Eftersom jag dessutom inte är vald i egenskap av min person, utan som representant för ett parti, har jag ett möte inför varje kommunalt möte, där jag diskuterar kommande frågor med mina partikamrater. Då är vi alltså uppe i fyra möten per månad (säg ca 15-16 timmar sammanlagt). Utöver dessa möten ska nämnds- och fullmäktigegruppens respektive åsikter förankras i övriga partiet och gärna också hos väljarna eller samhället i stort. Här tillkommer ytterligare något möte då och då, må det vara i stängda lokaler eller ute på gator och torg.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det är en jädra massa möten (men förmodligen inte mer än 20 timmar i månaden) och sedan ytterligare en hel del tid för att läsa in sig på de ärenden som kommer upp i nämnd eller fullmäktige.

BETALNING

Visst, jag får betalt för de kommunala möten jag närvarat vid. En viss summa för första timmen, lite lägre för det efterföljande (detta då en räknar med att jag läst på lite innan jag dyker upp på mötena). Oavsett hur många timmar vi håller på, så stannar ersättningen dock vid högst 790 kronor per sammanträde. På detta dras skatt och även en så kallad ”kansliavgift” till mitt parti. Slutligen blir det alltså ett par hundralappar i månaden för en himla massa jobb. Skriverier i tidningar om att gubbsen står och snackar länge i fullmäktige för att få mer betalt är således inte bara en överdrift, utan helt och hållet felaktigt – vi får inte mer pengar för att vi håller på längre. Detta gäller även de gånger vi har budgetsammanträden, vilket i Lunds kommun brukar hålla på två heldagar  från klockan åtta på morgonen till klockan elva på kvällen, ibland till och med ännu längre.

TRÅKIGT

Jag tycker att det är dötrist när gubbarna (oftast är det dem det rör sig om) går upp och mal i timtals, då de säger samma saker om och om igen.

Jag tycker att en del sakfrågor, hur viktiga många av dem än må vara, är tämligen tråkiga även de.

Framför allt tycker jag att det är tråkigt att det finns så mycket människor med taskiga attityder rent generellt som är engagerade i politiken. Det kan röra sig om de ”vuxna pojkar” jag skrev om i ett inlägg häromsistens och det kan handla om hur min åsikt tydligen inte anses lika viktig då jag inte är 50+ och man. Män står i talarstolen och hänvisar till/svarar på osv vad andra män har sagt, även om det kanske är en kvinna som fört huvudtalan för den åsikt det refereras till. Jag har varit med om att kvinnor ”tappats bort” från talarlistan systematiskt, fått kommentarer om min kropp och sett allt möjligt skitigt hända, varav mycket kan härledas till kvinnans biologiska könstillhörighet (eller kanske snarare till mannens sociala).

ROLIGT

Jag bestämde mig för att spara det roliga till sist, eftersom jag vill att de som lyckas skumma sig igenom det här inlägget ska gå iväg med en förståelse för varför jag ändå gör allt det jag gör och lägger den tid jag lägger.

Anledningen till att jag spenderar så mycket tid och kraft på politiken är nog mycket för att jag kan. Genom att engagera mig i politiken, inte minst den kommunala, kan jag på ett väldigt konkret sätt vara med och påverka både min egen och mina medmänniskors vardag. Ofta tar det ganska lång tid – det är sant – men har en bara lite tålamod kan en faktiskt se hur saker en varit med och bestämt faktiskt blir till verklighet.

Det är inte bara taskiga attityder rakt igenom, utan finns också gott om spännande och faktiskt till och med ganska roliga människor engagerade i politiken. Till en början blev politiken en plattform där jag kunde träffa andra människor med värderingar som liknade mina enga, nu kan det också fungera som en arena för att träffa människor med helt andra perspektiv.

Om en bortser från en del av de korkade, ytliga och helt enkelt mindre genomtänkta inlägg som ibland kan ses/höras i fullmäktigedebatterna eller på nämndssammanträdena, så kan det faktiskt vara ganska intellektuellt stimulerande att vara politiskt aktiv – åtminstone då en sätter sig in i frågor, och ännu mer då en kopplar dem till ens egna övertygelser och politiska ideologi.

SLUTLIGEN

Då jag egentligen, av princip, är väldans avogt inställd till alltför långa blogginlägg, tänker jag sluta här. Det här rör sig, som skrivet, om min högst personliga lilla verklighet, så jag vet inte riktigt säkert vilka frågor jag borde svara på eller hur. Har jag missat någonting, så fråga på…