Kulturcentrum Skåne, kort och gott.

Nåväl, vi hann faktiskt nästan hem till nio igår (det var alltså inte den där som var naiv, utan jag som var alltför cynisk). Innan dess, efter budgetgrejset, var det tal om ett tilläggsanslag till Kultur- och Fritidsnämnden. Tilläggsanslaget skulle gå till att hjälpa Kulturcentrum Skåne utveckla sin verksamhet.

Den verksamhet som finns idag är helt fantastiskt bra. Den är uppdelad i tre delar, bestående av dagverksamhet, eftergymnasial utbildning och kulturarbetsplats för personer med intellektuella funktionshinder.

Verksamheten har hyllats både här och där, och detta med all rätt. I en intervju med konstnären Karl Persson, före detta elev på Kulturcentrum Skåne, säger han:

Om jag inte hade haft diagnoserna autism, tourettes, asperger och tremor… så hade jag varit en helt vanlig männska!

Och detta är just vad Kulturcentrum Skånes verksamhet gör så bra – de lyfter upp eleverna över sina funktionshinder och lyfter istället fram dem som människor. Förmodligen driver de också en av landets bästa dagverksamheter. 

Trots alla lovord, är Kulturcentrum Skånes verksamhet inte permanent. De lever med ett ständigt krav om att hitta nya sponsorer som kan ge dem årets allmosor. Tove Klette (Folkpartiets kommunalråd) skröt om att de minsann ger 2,9 miljoner till verksamheten från Vård- och omsorgsnämnden varje år. Detta sa hon som om det vore höjden av godhet – trots att den ideella förening som driver centrat för att klara sig dessutom måste få pengar från Region Skåne, och allra främst av diverse icke-offentliga projektsponsorer (fonder, stipendier och liknande).

Så till gårdagens ärende. Vi skulle alltså besluta om ett anslag för att utveckla den verksamhet som finns idag. En enig Kultur- och Fritidsnämnd har sagt att anslaget behövs, eftersom vi vet att om Kulturcentrum inte utvecklar verksamheten kommer en förmodligen inte att lyckas hålla kvar de finansiärer som finns mycket längre till. Hela kulturvärldens bidragssystem handlar ju oftast om tillfälliga projekt eller varaktiga projekt i uppbyggnadsfas. När projekten slutar vara tillfälliga eller kan anses färdiguppbuggda kan de inte längre få projektanslag, om verksamheten inte utvecklas vidare på ett helt nytt sätt. Kulturcentrum Skåne hade nu tagit fram en god idé till utveckling av verksamheten, där dagens brukare med funktionshinder skulle få integreras med människor utan funktionshinder. 

Kommunfullmäktiges borgerliga ledamöter röstade nej till anslaget. Vad konsekvenserna blir, det återstår att se. Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att göra Kulturcentrum Skånes verksamhet permanent. Allt annat vore mer än skamligt.

Hanna skriver också om gårdagens ärendet.

Borgarnas korta armar

En vanlig devis inom svensk kulturpolitik har varit ”på armlängds avstånd” – det handlar alltså om att politikerna inte är de som ska avgöra vad som är konst/god konst och inte. Trots detta läste jag någonstans att skrämmande många kulturpolitiker ute i landet ansåg sig ha just den rätten, som det inte är meningen att vi ska ha. Med Konstfacksdebatten som pågått på senare tid kan vi se hur exemplena inte bara blir fler och fler, utan också allt tydligare. Klåfingriga borgare har stått i Kommunfullmäktige här i Lund och ansett sig veta ett och annat, i Alingsås visste de tydligen ännu mer. När också den borgerliga regeringens minister med ansvar för frågan tar sig nya rättigheter - då har det bannemig gått för långt.

Lena Adelsohn Liljeroth har uttalat sig angående graffitikonstnären NUGs film ”Territorial Pissing” och sagt att detta inte är konst. I DN kan vi läsa:

Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg, säger Lena Adelsohn Liljeroth till DN.se.

Uttalandet får mig att tänka på allt som måste gjort diktatorer som Stalin och Mao förbannade. Kapitalistiska solskensskildringar, ifrågasättande av landens regimer… Men ja, det är klart. Om ansvarig politiker blir förbannad, då går det ju inte an. Kanske skulle vi med en gång tala om för Konstfacks elever att de måste skildra sittande regering på ett positivt sätt – för arga ministrar, det kan vi ju inte ha!

Folk har tydligen missat poängen med ”på armlängds avstånd”. Kultur är inte till för att göra politiker glada. Inte nödvändigtvis någon annan heller, för den delen. En fotnot är dessutom att det inte framgår med någon tydlighet huruvida filmen skildrar ett verkligt brott eller är ett videomontage. Konstnären är inte dömd för någonting. Se 1 , 2, 3.

Annan intressant läsning i frågan: Konstfackselevers mycket relevanta poänger, Om Pål Hollender (vars konst åtminstone följts av debatter om innehåll).

Bibliotekens vad, var och hur 2.

Vid tidigare tillfällen har jag skrivit om bibliotekens varande och vad ett bra bibliotek egentligen är. Jag kommer allt som oftast fram till att det inte handlar om att låna ut böcker, utan om mycket större saker.

Bibliotekens kvalitet handlar om information, sökning av densamma, om att agera mötesplats och att lära sig, utvecklas och väldigt mycket mer. Bibliotekens kvalitet handlar om möjliggörande av allt det där.

I Nacka tycker kulturpolitikerna uppenbart inte samma sak som jag. För i Nacka ska de ge biblioteken medel utefter hur många böcker de lånar ut – eftersom det tydligen anses vara huvudverksamheten. Suck. Bakåtsträvare – varför inte helt enkelt införa bokomater då?

Bibliotekens vad, var och hur.

Jag sitter med handlingarna inför onsdagens sammanträde med Kultur- och Fritidsnämnden framför mig, och till min besvikelse måste jag säga att jag ur dem inte kan utvinna mer information om det nya biblioteksförsöket än jag kan ur Sydsvenskans korta artikel om det hela. För er som inte läst artikeln, så är det så att vi på onsdag ska ta ställning till ”bibliotekarielösa bibliotek”.

Projektet, som om vi godkänner det ska ges på prov, är dock inte nödvändigtvis så hemskt som det låter. Det är nu vi msåte börja fråga oss vad ett bibliotek faktiskt är. DIK, som är bibliotekariers såväl som mitt eget fackförbund, påpekar i artikeln att det är viktigt att vi ser att bibliotek är någonting mer än bara ett ställe att låna böcker på. Om detta kunde jag verkligen inte hålla med mer – däremot har det här projektet potentiella fördelar som uppmärksammar oss på frågan att ett bibliotek kanske inte heller behöver vara bundet till en specifik plats.

Förvisso är biblioteket en bra mötesplats och allt det där, men det är kanske inte just på denna fysiska mötesplats som bibliotekarierna faktiskt gör sig bäst. Kanske borde personalens roll vara mer mobil än den fysiska platsen i sig. Karin Sandberg, som är bibliotekschef här i Lund, menar att det i Danmark visat sig bli utrymme för fler bibliotekarier snarare än färre iochmed de personalfria biblioteken, eftersom det lagts mer fokus på den uppsökande verksamheten.

Även om vi fortfarande behöver personal också på plats, så tror jag att en vidareutveckling av just den uppsökande verksamheten är rätt väg att gå i framtiden. Då journalisten frågar Sandberg vilka det är biblioteken inte når idag, svarar hon att det till exempel rör sig om äldre och handikappade, men att  en också skulle kunna vara ute  ”på skolor, förskolor, fritidsgårdar och arbetsplatser.”

Att biblioteken iochmed brist på uppsökande verksamhet inte når äldre och handikappade är ju någonting som ingen kan förneka, det blir på något sätt en självklarhet. Jag vill dock passa på att lyfta fram de andra typerna av besök som Sandberg föreslår kan göras. För jag ser ett radikalt potential i att uppsöka grupper som rent teoretiskt skulle kunna ta sig till biblioteken, men som kanske inte nödvändigtvis gör det. För kanske är det så en kan nå dem som behöver bibliotekets hjälp allra mest – jag tycker någonstans att det låter troligt att de som inte vet att de saknar en viss kunskap nog är de som är längst ifrån att också införskaffa den.

Detta de positiva sidorna med det försök vi ska rösta om på onsdag. Riskerna torde väl vara uppenbara. Tyvärr kan vi väl inte blunda för möjligheten att DIKs ordförande Karin Åström får rätt. Risken finns ju att den uppsökande verksamheten fortsätter att bortrationaliseras. Att biblioteken reduceras till ett ställe där vi lånar böcker och ingenting mer – ungefär som om biblioteket lagts ut på entreprenad. Och risken kommer givetvis finnas kvar i framtiden. Om en uppsökande verksamhet skärs ner, syns det inte lika tydligt som om en faktisk lokal försvinner. Och människor står återigen och måste lita på oss politiker – som om denna tillit vore någonting vi som grupp faktiskt hade gjort oss förtjänta av…

Ja. En komplicerad fråga är det i sanning. Men kanske ska vi våga prova ändå?

Egenvärdet – en utopi

Socialdemokraternas ”kulturrådslag” kan väl nu sägas ha kommit igång (åtminstone i min värld) och själv verkar jag ha fastnat lite vid det här med egenvärde. En vanligt använd floskel är ju att ”konsten ska finnas bara för konstens skull” – vad nu det innebär. Socialdemokratiska kulturpolitiker måste bli tydligare med vad vi egentligen menar med kulturens egenvärde. Vi måste tala om att det innebär att kultur inte går att värdera med måttstockar som är påhittade utanför kulturvärlden. Detta är för att vad som är ”god kultur” inte ska bestämmas med hjälp av politisk censur eller baserat på ekonomiska intressen. För så är det ju.

Rådslagsmaterialet frågar oss om vi tycker att Socialdemokraterna står upp för detta egenvärde i alla väder, och svaret på den frågan är givetvis ”nej”. Följdkommentaren blir att det förmodligen inte heller är önskvärt, eller ens rimligt att försvara egenvärdet framför allt annat. För egenvärdet kommer aldrig att kunna existera fullt ut, eftersom det är en utopi utan dess like.

Som kulturpolitiker måste  vi göra någon form av prioriteringar, det är ett faktum. De prioriteringar vi gör i vårt budgetarbete är sedan oerhört viktiga för verklighetens kulturliv. Vi måste besluta vad vi vill ha kulturen till – vill vi ge den någon sorts bildande roll, där den didaktiskt talar om saker för oss, eller vill vi hellre att det är individens egna skapande som ska stå i fokus? Prioriteringar måste göras och så länge resurser ges från offentligt håll, måste vi åtminstone ha lite att säga till om då det gäller vad kulturen ska användas till – även om det givetvis är ytterst viktigt att politiker inte går in och styr kulturens innehåll, eller för den delen vilka specifika utställningar som ska visas eller inte.

Som avslutning vill jag på det här temat lyfta fram ett citat ur Maos lilla röda:

I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska linjer. Det finns i själva verket ingenting sådant som konst för konstens skull, konst som står över klasserna, eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av politiken.

Everyone hates a mime

I Kina är det slut på falska fasader. Eller åtminstone är det så vad gäller uppträdande musikartister. Så i framtiden kan artister dömas på riktigt – den kinesiska befolkningen kan känna sig trygga i att de som står på scen faktiskt kan sjunga. Musiken är inte tillrättalagd i en studio, utan live på riktigt. Den som står där framme är den som faktiskt sjunger. Annars får inte läpparna röra på sig.

Den kinesiska regeringen har tagit det gamla uttrycket som säger att alla hatar en mimare på lite lagom stort allvar sådär…

Förvirring i kulturpolitiken slagit fel

I Sydsvenskan läste jag igår att en undersökning gjord av SCB visar att vi idag konsumerar mer kultur, samtidigt som vi skapar mindre själva (hittar inte notisen på nätet). Kulturrådet, som ansvarar för siffrorna, menar att detta till stor del beror på att fel frågor ställs och att mycket kulturutövande idag sker på till exempel Internet.

Givetvis ligger det mycket i det som Kulturrådet hänvisar till, men jag ser fortfarande ett problem – ett problem som den förda kulturpolitiken bara har spätt på. Då vi tittar närmre på resultatet från SCBs undersökning kan vi se att kulturutövande som minskat – för alla åldersgrupper, efter vad jag kan förstå – är till exempel deltagande i studiecirklar och att spela musikinstrument. Detta kan en förmoda är ett direkt resultat av mindre pengar till såväl studieförbund som musik-/kulturskolor. Studieförbunden tvingas ta ut högre avgifter för sina cirklar och musikskolornas avgifter höjs ständigt av oss politiker för att dämpa ekonomiska oroligheter i kommunerna – kulturen har tyvärr blivit någonting som tydligen är väldigt lätt att skära i.

Detta hänger förmodligen ihop med någon allmän förvirring, där politiker inte riktigt vet vad som ska göras med kulturen – eller för den delen vad vi ska ha den till. I Socialdemokraternas rådslagsmaterial kan vi visserligen läsa om vikten av både studieförbund och musikskolor, men samtidigt blandas begreppet deltagande ihop med tillgänglighet och deltagandet handlar helt plötsligt om att vi ska ha rätt att ”konsumera” var vi än är. Skapandet glöms liksom bort. Kultursfären har dömts ut till ännu en marknad där vi är ”konsumenter” och ”producenter” – begrepp som har sitt ursprung i en kapitalistisk världsordning där kultur för något annat än ekonomiska syften inte har någon roll.

Det mycket välkomna kulturrådslaget – en flopp?

Månad ut och månad in har jag nu, som medlem i Socialdemokraterna, fått hem papper med information om de fyra sedan länge pågående ”rådslagen” som pågår inom partiet. Mitt liv har varit överhopat och min hälsa undergrävd, varför jag inte riktigt orkat bidra till dessa. Trots detta har jag under en längre period gått och längtat efter det som det så länge ryktats om – ett rådslag med inriktning på kulturen. Det var imorgon en vecka sedan detta femte rådslaget offentliggjordes och nu upplever jag att allt det jag gått och hoppats på är tillintetgjort.

Då jag läser igenom rådslagsmaterialet finner jag många av dess utgångspunkter aningen intetsägande och trista – en del till och med felaktiga i sin åsikt, men det går kanske inte att komma ifrån; sällan stämmer mina åsikter helt överens med min partilednings och säkert inte alltid heller med mitt partiprogram. Jag tröstar mig med att materialet jag har i mina händer, under min blick, är till för att skapa diskussion. För Mona Sahlin, min partiledare, har väl sagt att hon vill lyssna på mig, medlem i hennes parti. Eller? Jag läser det finstilta på partiets hemsida och inser att det står att det eftersöks åsikter från ”alla, f[rån] de kulturellt yrkesverksamma, f[rån] den kulturintresserade allmänheten och f[rån] våra medlemmar”. Att som medlem bli prioriterad sist i ledet känns, måste jag säga, något nesligt. Att en kulturellt yrkesverksam med moderata sympatier ska stå högre i kurs för mitt partis ideologiska utveckling än jag…(Kanske stämmer detta helt överens med den senare tidens kampanjer där vi inte längre är bidragande medlemmar, utan enbart ”supporters”?)

Så inser jag att det inte spelar någon roll. En motion är redan inlämnad till riksdagen. En motion undertecknad ”Mona Sahlin m.fl. (s)” som säger vad den socialdemokratiska kulturpolitiken vill, färdigdiskuterat och klart. Den verkar innehålla ungefär samma saker som rådslagsmaterialet – det material vi åtminstone skulle få en och en halv månad på oss att diskutera (visserligen en tidsperiod som är ett skämt om det åtminstone ska gå att låtsas som om det finns något sorts demokratiskt potential, vilket det givetvis inte finns i den här formen av rådslag). Jag vet inte om vi ska kalla det hela någorlunda ärligt, skamligt eller helt enkelt bara pinsamt.

Vad vi än vill kallar det, så tänker jag ignorera arrogansen och återkommer här på bloggen inom kort med reflektioner över det som rådslaget faktiskt ämnar diskutera. (Om inte annat, eftersom det nu saknas den typen av reflektion, trots utlovande, på rådslagets blogg.)

Kapitalismens undergång

Författare har svårt att leva på sitt arbete i dagens Sverige, vilket ledde till att tre representanter från Sveriges författarförbund igår gick ut i DN och krävde nya villkor för Sveriges författare. De kräver att en statlig utredning undersöker möjligheten till ändrade skatteregler och anpassade sociala trygghetssystem för författare och litterära översättare. De menar att litteratur är viktigt för ett samhälles demokratiska fortlevnad och kritiserar det faktum att boken i dagens samhälle blivit reducerad till enbart en vara. Den liberale bloggaren Fredrik Segerfeldt svarar med att skriva att om de vill ha betalt för sina böcker, så får de väl skriva böcker som folk vill läsa.

Segerfeldts korta uttalande blir mest till en pinsam symbol för exakt det problem som författarförbundets representanter pekar på. Reducering av böcker till enbart en vara. Segerfeldt har varit verksam vid Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenskt Näringsliv och tankesmedjan Timbro – alla ställen med stark koppling till åtminstone det största regeringspartiet, statsministerns Moderater. Och det är väl ungefär den politik Segerfeldt förespråkar som vi kan vänta oss av regeringen i framtiden. En politik där boken, och kulturen i allmänhet, inte får lov att vara någonting annat än just en kommersiell vara. En politik där kulturens viktiga roll som upprätthållare av demokratin trycks ner totalt. Och så har vi bara kapitalismen kvar.

Finanskrisen figurerar fortfarande i pressen. Jag undrar om världsekonomin är på väg att krascha. Tror ni att det skulle betyda det kapitalistiska samhällets undergång?

Inkonsekvent politik

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att Miljöpartiet i Lund vill utveckla medborgarkontoren i kommunen på tämligen omfattande sätt. De tänker sig en lösning där medborgare kan få hjälp med ”i stort sett allt” på medborgarkontor, som ska befolkas av arbetsförmedlare och poliser och gud vet vad (även om det hela kan låta ekonomiskt orimligt, så finns det tydligen en liknande, fungerande verksamhet i Botkyrka kommun).

Varken miljöpartiet eller Sydsvenskans journalister verkar komma ihåg det faktum att Miljöpartiet för inte alltför länge sedan var med och klubbade igenom en biblioteksplan som säger att medborgarkontoren ska integreras i biblioteken (se punkt 8.2). Diskussionerna bakom den delen av planen har varit många, omfattande och beslutet var mycket välgrundat. En bibliotekaries utbildning ger en kompetens som lämpar sig alldeles utmärkt för att bedriva den verksamhet som medborgarkontoren sysslar med idag. Utbildningen lär att ge hjälp till självhjälp. Att hjälpa till att söka information.

Att integrera medborgarkontoren i biblioteken är en bra idé av många anledningar. Det ekonomiska perspektivet är givetvis ett, men framförallt tycker jag att det är viktigt att vi för diskussionen om bibliotekens roll i framtiden. Att låna ut böcker är visserligen en sak som biblioteken ska fortsätta med, men deras uppgift måste vara mycket större än så. Att finnas till som plattform för spridning av samhällsnyttig information, som hjälp till medborgarna med olika saker torde vara mycket bra uppgifter för dessa institutioner.

Då vi talar om bibliotek idag, talar vi om dess roll som ”arena för det offentliga samtalet”. Vi talar om begrepp som ”livslångt lärande”. Bägge dessa begrepp blir dessvärre totalt intetsägande om vi inte tittar närmre på dem och ger dem definitioner i sina respektive sammanhang. Att stå som arena för ett offentligt samtal skulle kunna innebära just att biblioteken finns till för informationsspridning och -insamling, för åsiktsutbyten och för att vara behjälpliga då saker ska styras upp för att skapa en gemenskap i samhället (som June Ljungqvist, samordnare för medborgarkontoren i Lund, i ovan nämnda artikel pekar på att dessa varit i tex Genarp och Veberöd). Att syssla med livslångt lärande borde till stor del handla om att hjälpa människor att inhämta den information som behövs när den behövs, för att uttrycka det enkelt. När det kommer till att ge människor hjälp, besitter biblioteken en oerhörd potential.

Ja, för en mer heltäckande service på hjälp-/infofronten vore det bra att samla fler aktörer på ett och samma ställe, men det bör i sådana fall lösas på andra sätt än genom att utveckla medborgarkontoren. En närliggande lösning är givetvis att vidareutveckla idén om bibliotekens framtid och i likhet med till exempel Lunds Vägledningscentrum skulle biblioteken kunna härbärgera fler utomstående parter (alltihop utrymmeskrävande, men det skulle det ju vara även i ett medborgarkontors regi). Ett annat alternativ är en vision om ett stort kommunhus, där så många av kommunens tjänster som möjligt får plats på en och samma plats.

Jag menar inte att (mp)s förslag är helt pannkaka – trist bara att de väljer att titta på en föråldrad struktur som är på väg bort, istället för att vända blickarna mot de bibliotek som faktiskt har framtiden för sig.