Jävla John fick skörda vad han sådde

Jag läste någsonstans, någon som yttrade att Eva Dozzis debutroman Jävla John förmodligen skulle göra väldigt många Beatlesfans upprörda. För i boken framställs John Lennon som ett svin. Det är också vad en del recensioner säger. Inte att fans kommer att bli arga, men att Eva Dozzis John Lennon är ”ett monster: en svekfull och brutalt svartsjuk alkoholist och knarkare”, att han ”framställs som sjukligt svartsjuk, aggressiv, ansvarslös, ständigt påverkad av alkohol och droger” (min kursivering). Ett språk som indikerar att berättelsen troligen ligger långt från sanningen.

Visst kan fans bli arga om de vill – men de lär inte bli mycket mindre arga om de läser en biografi om John Lennon. För det märks att Eva Dozzi har gjort sin läxa innan hon påbörjade sitt författande. Den Lennon som porträtteras i hennes roman ligger inte alls långt från den bild jag fått genom att i mina tonår läsa otåliga biografier om samme man. Den ständiga berusningen såväl som hans förkärlek för ordvitsar (vilken Dozzi visar oss den första stunden Lennon dyker upp i boken – Katja Gehrman blir genast omdöpt till Gotcha German) stämmer på pricken.

Snubben som skriver på bloggen Fula Fula Ord menar att romanen lämpar sig även för den som inte är intresserad av The Beatles, och förvisso är detta sant. Boken är bra – men hade det inte varit för Lennons små egenskaper och The Beatles låttexter, då hade boken nog inte varit mycket att hänga i julgranen. I Svenska Dagbladet får författaren frågan ”Men varför en bok just om John Lennon?” Dozzis svar på frågan är klockrent:

–Jag kunde förstås ha skrivit om en annan man som behandlade kvinnor illa, men vem skulle ha läst den?

För det är de små finesserna hos Lennon, hans eviga ordvitsande, som gör honom värd att läsa vidare om. Det är illustrationen av det som händer i boken med hjälp av de låttexter som en gång faktiskt skrevs som gör boken genial.

Den extra kryddan kommer nog i form av uppenbarelsen av Mark David Chapman, mannen som sköt Lennon i december 1980. Chapman står för det starka hatet mot Lennons förflutna leverne, i en tid då Lennon själv levde som fredssymbol. Chapman sköt, och Dozzi, hon säger ”vad man sår får man också skörda”.

De två världarnas Lund

Jag minns då jag var tonåring. I min bekantskapskrets gnällde vi på den allmänna dekadensen i samband med första maj. Vi tyckte att det var för jävligt att denna arbetarnas dag inte längre sågs som viktig, och vi var förbannade över att folk tvingades jobba – på första maj. Då bodde jag på landet i Västergötland, och förstamajtågen hade med lite tur 300 deltagare varje år.

Nu bor jag i Lund. En större kommun, och deltagarna i demonstrationståget är givetvis fler. Demonstrationstågen är fler. Och jag har upptäckt att första maj faktiskt är en viktig dag – för många. Dock inte utav den anledning jag skulle tro, eller för den delen vilja. Nej. Lund är uppdelat i två sidor. Båda ser första maj som en viktig dag, men av helt olika skäl. Den ena sidan, det är den jag jobbar för. Den andra, det är den jag fraterniserar med.

För den ena – den jag inte kände till förut – den har en viss koppling till universitetet, min arbetsplats. På den sidan tycker människorna att första maj är en viktig dag, eftersom det då står ett gäng studenter och sjunger fagra sånger framför universitetshuset, med magnoliorna blommande i bakgrunden. (Och viktigast av allt är nog nästan magnoliorna…) Sedan har vi den sida som råder i mitt privatliv, på min fritid. Vi uppskattar ett ledigt första maj för anledningen till det röda i almanackan. Vi vet att det inte är så att vi har nationell helgdag för att några människor i Lund ska kunna gå och lyssna på körsångare i fåniga mössor (antar jag att de har?). Vi går ut och demonstrerar.

Det känns märkligt någonstans, att vara klämd mellan dessa båda världar – som existerar parallellt. Så nära, men ändå så långt borta.

Gud tar farväl

För ett par år sedan skulle en vän – fortfarande i tonåren – delta i en skrivarkurs för ungdomar, där författaren Per Nilsson skulle vara lärare. Det var nästan så att jag blev grön av avund och längtade efter att själv få vara tonåring igen. Bara för att kunna delta i kursen.

Nej, det är inte Gud som i Gud jag vill skriva om här. Utan om författaren Per Nilsson. Då jag var tonåring upptäckte jag hans Korpens sång, vilket sedan ledde till den mest seriösa relation jag någonsin haft med en författare. Oftast då jag gillar det någon har skrivit, tänker jag att jag vill läsa mer av författaren ifråga. Kanske läser jag ytterligare två eller tre. När jag läst Per Nilsson, då gick jag genast till biblioteket och lånade resten av hans böcker – för att sedan läsa dem allihop. Och då jag klev in i böckernas värld, då blev Per Nilsson Gud. På mer än ett sätt. Han blev Gud, då han skapade alla dessa världar, som på något sätt hörde ihop och var en värld – som en faktisk värld. Och han blev Gud, för att han tog sig den rollen själv. Inte för att jag tror att jag förstod det då, eller  åtminstone tänkte jag det aldrig med de orden. Men det är de orden Nisse Larsson sätter på det i dagens DN.

Nisse Larsson recenserar Per Nilsson senaste – hans nya. Den som jag inte har läst. I vad som verkar vara en tämligen surrealistisk beskrivning, slår författaren – guden – nu slutligen ihop alla sina världar i en bok. Eller åtminstone alla sina karaktärer. Gudskomplexet verkar lysa starkare än någonsin.

Och i den senaste, den sista boken, tar författaren farväl. Liksom sorgligt, på något sätt.

April Fool’s Day

Att känna mig dum är något av det värsta jag vet – av den anledningen tycker jag verkligen illa om första april. Helst av allt skulle jag spendera varenda första april gömd under ett täcke, och hade kanske gjort det om det inte vore för att jag alltid glömmer bort att det är den stora luras-dagen…

Som imorse. Läste tidningen. Fascinerades av att det nu skulle komma en bil som drevs på vind. Jättesmart, ju. Inte ett tanke på datumet.

Även universitetets rektor bestämde sig för att luras April idag. Nionde området ska ägna sig åt autodidaktik. Billigt och bra. Helt hysteriskt kul – förmodligen bara en bekräftelse på att jag har gått och skaffat mig en pinsamt torr och akademisk humor.

I övrigt kan varmt rekommenderas den gamla rysaren April Fool’s Day från 1986 – helt makalöst bra.

Guldkompassen

När Guldkompassen kom på bio gick jag och såg den. Jag tyckte den var bra, det har jag bestämt för mig. Sedan – nyligen – blev jag övertalad att läsa böckerna (Guldkompassen är första boken i en serie av tre). De var helt fantastiska. Så såg jag filmen igen. Inte längre lika bra.

Jag tillhör egentligen en av dem som är starkt övertygade om att filmatiseringar bör ses som egna verk och därmed även bedömas som sådana. Dock måste vissa jämförelser få ske med förlagan, precis som jämförelser och paralleller måste få göras med och dras till andra verk i exempelvis samma genre eller med liknande budskap.

Filmatiseringen av Guldkompassen har ett annat tempo än böckerna – bra mycket snabbare och på så sätt mer i fas med handlingen, skulle jag nästan säga. Saker och ting har lagts till, tagits bort eller ändrats för att bättre passa filmens medium. Allt saker som hör till och utgör grunden för det faktum att det är ett nytt verk som skapats. Men. För det finns ett men här, det har jag väl redan flaggat för. Filmatiseringen har inte bara bytt tempo, utan också struntat i att bygga upp hela det parallella universum som är en del av poängen med trilogins första bok. Filmatiseringen har struntat i att visa att det allsmäktiga och ondskefulla ”Magisteriet” syftar till någonting som finns även i vår, verkliga, värld – nämligen kyrkan.

Det enda som finns kvar i filmatieringen är egentligen en hattig historia om ett barn som knappt är ett barn och som springer omkring och är med och gör en massa heroiska saker – helt utan förklaring. Filmen blir liksom tom, meningslös.

Vad är då poängen med att göra ett nytt verk?

ECO Queen – den ytliga journalistiken slår till igen

2008 dök tidningen ECO Queen upp och vann tidskriftspriset för ”Årets nya tidskrift”. Här har vi en tidskrift som fyller både ens materiella och moraliska behov – åtminstone på ytan. Det skrivs om kläder, smink och mode – till och med litteratur och resor. Och allt innehåll har på något sätt en koppling till en mer hållbar livsstil.

Ute i handeln har vi hittills kunnat finna fyra nummer av tidningen, alla av varierande kvalitet. Tidningen är helt okej. Jag tycker att det är skönt att bläddra i ytliga utseendetidningar och sugas upp i den kommersiella atmosfären för en stund – att drömma om ett annat liv, kanske bättre, om jag bara hade… Men givetvis fungerar det inte så. Och att hävda att ständig konsumtion är någonting som skulle kunna leda till en hållbar livsstil låter väl inte helt hundra – men ECO Queen lyfter åtminstone ständigt fram återvinning och begagnatmarknaden som de främsta alternativen. Och tvål kommer vi väl inte sluta med i första taget, då kan vi ju lika gärna köpa sådan som är gjord av okej basvaror…

Tyvärr har jag i det senaste numret fått en bekräftelse på att den trendiga ”eco”-tidningen (jo, de stavar alltid med c) lever helt i enlighet med företagens villkor, och att journalistiken i reportagen är lika undermålig som den mesta. De lyfter nämligen fram Wayne’s Coffee som någonting fantastiskt, eftersom de har bestämt sig för att bara servera kaffe märkt med den lilla grodan från ”Rainforest Alliance”.

Det är nu jag inser att ECO Queen, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt, borde ha ett reportage om olika sorters märkning. Så att både ”journalisterna” själva och tidningens läsare inte går på en nit. ”Rainforest Alliance” är ju till exempel en märkning som varit mycket i hetluften, just för att den kanske inte är riktigt så hållbar som den vill ge sken av. Certifieringen intygar förvisso att den märkta produkten inte besprutats med de allra värsta gifterna, men mycket återstår än. Det lysande exemplet är givetvis Chiquita, som har den lilla grodan på bild på sina bananer, men inte en enda på bananodlingarna – de rödögda trädgrodorna skulle nämligen aldrig överleva bland Chiquitas bananträd, just på grund av all besprutning.

Nej, ECO Queen må vara en underhållande tidskrift. Men innan jag går ut och köper de där ”eco-jeansen” med gott samvete, skulle jag nog kolla upp tidskriftens källa en gång till…

Kulturcentrum Skåne, kort och gott.

Nåväl, vi hann faktiskt nästan hem till nio igår (det var alltså inte den där som var naiv, utan jag som var alltför cynisk). Innan dess, efter budgetgrejset, var det tal om ett tilläggsanslag till Kultur- och Fritidsnämnden. Tilläggsanslaget skulle gå till att hjälpa Kulturcentrum Skåne utveckla sin verksamhet.

Den verksamhet som finns idag är helt fantastiskt bra. Den är uppdelad i tre delar, bestående av dagverksamhet, eftergymnasial utbildning och kulturarbetsplats för personer med intellektuella funktionshinder.

Verksamheten har hyllats både här och där, och detta med all rätt. I en intervju med konstnären Karl Persson, före detta elev på Kulturcentrum Skåne, säger han:

Om jag inte hade haft diagnoserna autism, tourettes, asperger och tremor… så hade jag varit en helt vanlig männska!

Och detta är just vad Kulturcentrum Skånes verksamhet gör så bra – de lyfter upp eleverna över sina funktionshinder och lyfter istället fram dem som människor. Förmodligen driver de också en av landets bästa dagverksamheter. 

Trots alla lovord, är Kulturcentrum Skånes verksamhet inte permanent. De lever med ett ständigt krav om att hitta nya sponsorer som kan ge dem årets allmosor. Tove Klette (Folkpartiets kommunalråd) skröt om att de minsann ger 2,9 miljoner till verksamheten från Vård- och omsorgsnämnden varje år. Detta sa hon som om det vore höjden av godhet – trots att den ideella förening som driver centrat för att klara sig dessutom måste få pengar från Region Skåne, och allra främst av diverse icke-offentliga projektsponsorer (fonder, stipendier och liknande).

Så till gårdagens ärende. Vi skulle alltså besluta om ett anslag för att utveckla den verksamhet som finns idag. En enig Kultur- och Fritidsnämnd har sagt att anslaget behövs, eftersom vi vet att om Kulturcentrum inte utvecklar verksamheten kommer en förmodligen inte att lyckas hålla kvar de finansiärer som finns mycket längre till. Hela kulturvärldens bidragssystem handlar ju oftast om tillfälliga projekt eller varaktiga projekt i uppbyggnadsfas. När projekten slutar vara tillfälliga eller kan anses färdiguppbuggda kan de inte längre få projektanslag, om verksamheten inte utvecklas vidare på ett helt nytt sätt. Kulturcentrum Skåne hade nu tagit fram en god idé till utveckling av verksamheten, där dagens brukare med funktionshinder skulle få integreras med människor utan funktionshinder. 

Kommunfullmäktiges borgerliga ledamöter röstade nej till anslaget. Vad konsekvenserna blir, det återstår att se. Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att göra Kulturcentrum Skånes verksamhet permanent. Allt annat vore mer än skamligt.

Hanna skriver också om gårdagens ärendet.

Borgarnas korta armar

En vanlig devis inom svensk kulturpolitik har varit ”på armlängds avstånd” – det handlar alltså om att politikerna inte är de som ska avgöra vad som är konst/god konst och inte. Trots detta läste jag någonstans att skrämmande många kulturpolitiker ute i landet ansåg sig ha just den rätten, som det inte är meningen att vi ska ha. Med Konstfacksdebatten som pågått på senare tid kan vi se hur exemplena inte bara blir fler och fler, utan också allt tydligare. Klåfingriga borgare har stått i Kommunfullmäktige här i Lund och ansett sig veta ett och annat, i Alingsås visste de tydligen ännu mer. När också den borgerliga regeringens minister med ansvar för frågan tar sig nya rättigheter - då har det bannemig gått för långt.

Lena Adelsohn Liljeroth har uttalat sig angående graffitikonstnären NUGs film ”Territorial Pissing” och sagt att detta inte är konst. I DN kan vi läsa:

Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg, säger Lena Adelsohn Liljeroth till DN.se.

Uttalandet får mig att tänka på allt som måste gjort diktatorer som Stalin och Mao förbannade. Kapitalistiska solskensskildringar, ifrågasättande av landens regimer… Men ja, det är klart. Om ansvarig politiker blir förbannad, då går det ju inte an. Kanske skulle vi med en gång tala om för Konstfacks elever att de måste skildra sittande regering på ett positivt sätt – för arga ministrar, det kan vi ju inte ha!

Folk har tydligen missat poängen med ”på armlängds avstånd”. Kultur är inte till för att göra politiker glada. Inte nödvändigtvis någon annan heller, för den delen. En fotnot är dessutom att det inte framgår med någon tydlighet huruvida filmen skildrar ett verkligt brott eller är ett videomontage. Konstnären är inte dömd för någonting. Se 1 , 2, 3.

Annan intressant läsning i frågan: Konstfackselevers mycket relevanta poänger, Om Pål Hollender (vars konst åtminstone följts av debatter om innehåll).

Åldersnoja

En av mina terminer som student slirade jag ut en del – jag fick för mig att jag skulle läsa företagsekonomi. Detta gjorde jag lite halvdant sådär, men jag lyckades iallafall hitta några vänner. En av kursarna berättade om en sittning en av de första veckorna, där hon haft ett intressant samtal med en av de yngre studenterna. Kursaren jag pratade med berättade att en nittonåring (med tandställning, kan tilläggas) hade frågat hur gammal hon var. När min vän svarade att hon var tjugofyra, då hade nittonåringen sagt:

Men oj – är du så gammal? Fast oroa dig inte, det syns inte!

Kommentaren är i mina öron hur underhållande som helst, och hade kanske varit ännu mer så om det inte vore för ett minne från då jag själv var tjugo. Jag bodde ett par månader i Spanien och hängde där med två tjejer som var tjugosju. Jag tyckte att det var fascinerande att tjugosjuåringarna var så fräscha och verkade så unga, och jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle sa till en av dem att ”men ni två ser ju så välbevarade ut!”.

Ja. Jag vet. Det behöver väl egentligen inte kommenteras. Fast jag vill också tillägga att i år – då blir jag 27.

Bibliotekens vad, var och hur 2.

Vid tidigare tillfällen har jag skrivit om bibliotekens varande och vad ett bra bibliotek egentligen är. Jag kommer allt som oftast fram till att det inte handlar om att låna ut böcker, utan om mycket större saker.

Bibliotekens kvalitet handlar om information, sökning av densamma, om att agera mötesplats och att lära sig, utvecklas och väldigt mycket mer. Bibliotekens kvalitet handlar om möjliggörande av allt det där.

I Nacka tycker kulturpolitikerna uppenbart inte samma sak som jag. För i Nacka ska de ge biblioteken medel utefter hur många böcker de lånar ut – eftersom det tydligen anses vara huvudverksamheten. Suck. Bakåtsträvare – varför inte helt enkelt införa bokomater då?