Aftonbladet leker fattigdom och DN skäller ut.

Aftonbladets mest sökta internetsida (tyckte jag jag läste) är Jessica Ritzéns fattigblogg. Ritzén har tagit sig an uppdraget att leva på existensminimum i en månad (alltså lite mer än ett studiemedel). Journalisten, som i vanliga fall har en lön på 35 000 i månaden, håller på att krevera efter bara en vecka. 

DNs Johan Croneman skäller på initiativet och menar att det vore bättre att beskriva verkligheten istället. Jan Helin från Aftonbladet menar att fattigbloggen är ett utmärkt sätt att föra dialog med tidningens läsare, och själv pendlar jag mellan de bådas åsikter och hamnar slutligen någonstans mitt emellan. 

Att Ritzén ger sig på att beskriva hur det är att vara fattig blir på något sätt absurt. Hon är uppenbarligen inte fattig – hon har lite mindre pengar den här månaden, bara. Barbara Ehrenreich  har tidigare gjort någonting snarlikt i USA (se Barskrapad), bara så mycket bättre. Då Ritzén lever med lite mindre pengar, gav sig Ehrenreich för en tid in i en fattig livsstil ”på riktigt” – dock hade väl även hon ett välbetalt jobb som skribent att gå tillbaks till. 

Men. Hur icke-fattig Ritzén än må vara, så har hennes chefredaktör (Jan Helin) en poäng då han säger att det är ett sätt att kommunicera med läsarna. För verklighet eller inte – läsare reagerar på Ritzéns blogg och även om hennes upplevelser inte har med verkligheten att göra, så har många av läsarnas berättelser det.

Herr Pokers illusion

Nu såhär efter midsommar har jag fått ett nytt sätt att fördriva mina eftermiddagar. Jag sitter lite lagom melankoliskt och lyssnar på P1s sommarvärdar via webben, samtidigt som jag lägger patienten Spindelharpan på datorn. Mycket meditativt, kan jag avslöja.

Dagens värd är Peter ”Poker” Wallenberg, som bland annat pratar om hur det är att driva ett lyxhotell. Och det är verkligen provocerande. Hela hans grej verkar vara att visa att han ”minsann arbetat sig upp”, eftersom han har jobbat även med skitsysslorna på hotellet. Och att han säkert vid tillfällen till och med fått jobba hårdare på grund av sitt efternamn. Detta från en människa som då tydligen blev VD vid 31 års ålder – för ett hotell ägt av hans egen släkt. Han måste verkligen ha slitit riktigt hårt. Det måste ha varit jobbigt för honom under den period av hans liv då han fruktade sin framtid, då han på allvar trodde att han skulle behöva försörja sig som diskplockare och slita ut ryggen innan han kommit till medelåldern. Starkt av honom att jobba sig upp från det.

Då han kommer till den del av sin berättelse där han fick jobbet som VD för Grand Hotell i Stockholm (ett av de mest prestigefyllda hotellen i Sverige) – säger han lite gnällande att han återigen fick höra att han ”säkert fått jobbet på grund av sitt efternamn”. Själv verkar han mena att det berodde på någonting annat, exakt vad detta alternativa skäl skulle vara framgår inte… Tidigare i programmet har han berättat om att han jobbat på alla hotellets avdelningar, och han har tagit upp sin amerikanska utbildning, där han blev civilekonom med inriktning på hotell- och restaurangbranschen. Kanske är det denna som han själv anser är anledningen till sitt tidiga avancemang i karriären…

Tyvärr känner jag till få andra som får feta jobb vid 31 års ålder bara för att de skaffat sig en utbildning. Riktigt så lätt är inte världen, lille man.