Guldkompassen

När Guldkompassen kom på bio gick jag och såg den. Jag tyckte den var bra, det har jag bestämt för mig. Sedan – nyligen – blev jag övertalad att läsa böckerna (Guldkompassen är första boken i en serie av tre). De var helt fantastiska. Så såg jag filmen igen. Inte längre lika bra.

Jag tillhör egentligen en av dem som är starkt övertygade om att filmatiseringar bör ses som egna verk och därmed även bedömas som sådana. Dock måste vissa jämförelser få ske med förlagan, precis som jämförelser och paralleller måste få göras med och dras till andra verk i exempelvis samma genre eller med liknande budskap.

Filmatiseringen av Guldkompassen har ett annat tempo än böckerna – bra mycket snabbare och på så sätt mer i fas med handlingen, skulle jag nästan säga. Saker och ting har lagts till, tagits bort eller ändrats för att bättre passa filmens medium. Allt saker som hör till och utgör grunden för det faktum att det är ett nytt verk som skapats. Men. För det finns ett men här, det har jag väl redan flaggat för. Filmatiseringen har inte bara bytt tempo, utan också struntat i att bygga upp hela det parallella universum som är en del av poängen med trilogins första bok. Filmatiseringen har struntat i att visa att det allsmäktiga och ondskefulla ”Magisteriet” syftar till någonting som finns även i vår, verkliga, värld – nämligen kyrkan.

Det enda som finns kvar i filmatieringen är egentligen en hattig historia om ett barn som knappt är ett barn och som springer omkring och är med och gör en massa heroiska saker – helt utan förklaring. Filmen blir liksom tom, meningslös.

Vad är då poängen med att göra ett nytt verk?

Batman leker FRA

I nu bioaktuella  The Dark Knight löser multimiljardären Bruce Wayne (med alias Batman) egenväldigt brottsproblematiken genom att installera övervakningsmojänger i varenda Gothaminvånares mobiltelefon. Hans chefsuppfinnare motsätter sig projektet, men mr. Wayne ihärdar. Lite läskigt att se hur populärkulturen nu börjar propagera för sådan här teknologis användning, till skillnad från tidigare fall.

Det som är fascinerande i filmen är hur det faktiskt trycks på att Batman, rent officiellt sett, faktiskt är en skurk. Han gör saker som inte är tillåtet och löser problemen med högst otillåtna medel (som givits exempel på här ovan). Han löser brott på sätt som myndigheterna egentligen inte officiellt kan acceptera, men som de accepterar iallafall. Batman är en outlaw som försöker tala om för oss att det är rätt att bete sig hur fan som helst, bara vi försvarar kapitalisternas banker.

Rent scenografiskt är filmen intressant att titta på, precis som fallet är med de flesta Batmanrullar. Heath Ledgers tolkning av Jokern gör att vi återigen påminns om hur tragisk hans alltför tidiga bortgång var. Hade han fått leva ett fullångt liv hade vi förmodligen haft en karaktärskådis att räkna med i många framtida Hollywoodproduktioner…

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Om man, likt jag, har en förkärlek för filmer som bygger på serietidningar är den väl värd att se. Annars kan det nog kvitta.

Knappast ny filmfinansiering…

Shane Meadows, regissören till ”This is England”, har gjort en film vars hela syfte är att få folk att köpa fler tågbiljetter mellan London och Paris – någonting som givetvis kritiserats. Frågan vi måste ställa oss här är huruvida detta nödvändigtvis måste inskränka på det konstnärliga i en film.

Ingrid Stigsdotter ifrågasätter filmens budskap i Sydsvenskan och hennes ifrågasättande är säkerligen till mångt och mycket riktigt. Det är förmodligen inte riktigt realistiskt för två fattiga stackare att få upp hoppet bara för att de sitter på tåget till Paris. En helt riktig analys som lyfter fram att konst (vare sig det rör sig om litteratur, film, målning eller vad det nu kan vara) ibland döljer verklighetens verkliga och hemska natur. Men detta är inget ovanligt – konsten är ofta verklighetsflyende, och har så alltid varit.

Inte heller är det nytt med företagssponsrade filmer. Som Stigsdotter själv påpekar förekommer det produktplacering även i de gamla Bondfilmerna från sextiotalet. Med tiden har filmbolagens vinstkrav blivit alltmer absurda och det är inga små klirr i kassan som krävs för att Hollywood ska vilja satsa på en film. Biljettpriserna på bio höjs alltmer och publiken sviker (visserligen med en uppgång den här sommaren). Det pekas på förlorade inkomster på grund av fildelning, men jag tvivlar starkt på att filmindustrin tackat nej till den extra inkomsten om så inte vore fallet.

Att vi får företags budskap inpräntat i de konstverk vi betraktar är nog helt enkelt någonting vi får leva med så länge vi lever i ett kommersialiserat samhälle. Men å andra sidan – kan inte detta fenomen i sig ses som en konstnärlig reflektion över just detta samhälle?

Tragiskt och bisarrt Norrlandsdrama

Jag brukar säga att pingis är egentligen den mest demokratiska sporten som finns kvar i nuläget. Alla andra sporter är ju totalförstörda av pengar, politik och droger. Har du nånsin hört talas om en pingisspelare som gått på anabola?

Det är bara att inse. Jag har en förkärlek till bisarra filmer med tragiskt innehåll. Jag har tidigare funnit dem bland Todd Solondz och Pedro Almodóvars verk, och nu senast måste jag berömma Jens Jonssons Pingpongkingen. I mörkaste Norrlands skogar lever Rille. Han är utstött, annorlunda och han älskar pingis. Därför har han enväldigt tagit över makten över pingisrummet på fritidsgården. Fritidsgården som främst är till för barn i mellanstadieåldern, fastän Rille själv redan har kommit upp i tonåren. Att han får hållas beror nog till mångt och mycket – förutom att fritidsledaren tycker synd om honom – på att hans yngre bror är hans raka motsats och väldans populär bland skolkamrater i alla åldrar.

Det är mycket intressant dethär. Alltså, mellan mig och brorsan. Han är liten och jag är stor. Han är impulsiv och jag är mer eftertänksam. Och ibland känns det som att han har fått allt och jag inget.

Filmen skildrar syskonkärlek och syskonrivalitet. Den skildrar det svåra i att leva som barn till missbrukare och i att leva utan vänner. Och med vinterns omvärld blir hela alltet så väldans mycket kallare. Läs mer om filmens handling till exempel här eller här. Och gå gärna och se den.

Manual i kvinnotämjande

En av de sista dagarna jag väntade Gabriel såg jag en film på TV: Deliver us from Eva. Ganska så snabbt kände jag igen storyn, och insåg att det var ytterligare en moderniserad variant av Shakespeares Så tuktas en argbigga. Själv har jag spenderat åtskilliga timmar av mitt liv skrattandes eller gråtandes över någon av den store författarens dramer, men det här verket är helt enkelt för mycket! Berättelsen kretsar kring två systrar, Kate och Bianca, som är helt olika varandra. Bianca är snäll och söt – varenda mans dröm. Kate är självständig, intelligent och värsta bitchen. Ingen man vill gå i närheten av henne, vilket leder till problem då hon är den äldste av de två systrarna. Problemet ligger hos fadern som vill gifta bort sina båda döttrar, men traditionen bjuder att den yngre inte kan lämna hemmet innan den äldre systern gjort det – en problematik vi kan hitta även i Bibeln då Laban lurar Jakob att först gifta sig med Lea, trots att det är Rakel som han älskar.

Kates självständiga sinne är till stort agg för Biancas många beundrare, och några av dem bestämmer sig för att försöka hitta en karl som kan ta sig an Kate. De betalar ett av de största ärkesvinen de kan hitta för att smickra sig in hos både fadern och Kate, vilket givetvis går alldeles utmärkt. Petruchio, som ärkesvinet heter, lyckas genom att vara riktigt svinig faktiskt nå fram till Kate, smälta ner hela hennes självständighet och pjäsen slutar med att hon håller ett litet anförande där hon talar om vikten av att som kvinna lyda sin make. På allvar.

Pjäsen filmatiserades på 60-talet på Liz Taylor i rollen som Kate, på 50-talet lanserades den i musikalform under titeln Kiss me Kate och förutom Deliver us from Eva har vi under det senaste decenniet sett en modernisering av pjäsen i form av den lite mer berömda high school-filmen 10 things I hate about you. I moderniseringarna av pjäsen har visserligen Kates lilla tal på slutet tagits bort, men så mycket större modernisering av budskapet har inte gjorts. Storyn förtäljer fortfarande om en självständig kvinna, som beskrivs i mycket negativa termer på grund av just denna självständighet. Det är fortfarande så att den självständiga kvinnan mot slutet av filmerna ger upp sig själv för att älska det där svinet, som hon fått reda på har kurtiserat henne enbart för att han fått betalt för det.

Så vari ligger egentligen moderniseringen? Shakespeare skrev sin pjäs i slutet av 1500-talet, men trots försök att faktiskt modernisera det hela stannar moderniseringen tyvärr på ytan. Ärligare tycker jag då att den ”modernisering” som sker i Baz Luhrmanns Romeo+Juliet från 1996 är. Vi får i denna följa Leonardo DiCaprio och Claire Danes i en modern och urbaniserad miljö (DiCaprio har till och med Hawaii-skjorta på sig, om jag inte missminner mig), men texten är bevarad som den var på Shakespeares tid. Ärligt, vackert, fint.