Kulturarv

Det talas om kulturarv hit och dit, och själv har jag aldrig riktigt förstått grejen. Är det verkligen alltid så viktigt att bevara det som kommer från förr?

En del av vårt så kallade kulturarv antar jag kan sägas vara barnlitteratur av författare som Astrid Lindgren och Elsa Beskow – och varför detta ska vara så viktigt att bevara, det kan jag inte riktigt förstå. Ett av Lindgrens mest kända verk handlar om en liten flicka vars glorifierade far är en vit man som har åkt och gjort sig till kung över negrer i Söderhavet. Imperialism – det är väl ingenting att vara stolt över?

Så tittar vi till Beskow. En kvinna som skrev en saga om barn som fick stryk och vars mor var så villrådig i hur hon skulle hantera situationen med sina barn/sitt boende/livet och som då blev ”räddad” av en gubbe som fick styra upp saker och ting. Hjälplöst kvinnosläkte och barnaaga – känns sådär lagom modernt, liksom…

Abscess

Det har varit tyst på min blogg ett tag nu, kanske är det någon som undrar varför. Kanske inte. Oavsett vilket, tänkte jag berätta om det lilla privata helvete jag haft de senaste två veckorna. Det stavas mjölkstockning. Fast lite värre ändå.

Jag hade fått en stor klump i bröstet och börjat känna mig hängig. Min barnmorska hade sagt åt mig att om stockningen inte gick över, då skulle jag höra av mig till distriktssköterskan. Det gjorde jag. Hon sa att så länge klumpen inte såg blålila ut och jag inte hade hög feber, så var det ingen fara. Min klump var bara röd, och jag hade bara feber ibland så det räknades inte. Det var onsdag morgon. Onsdag kväll fick jag höra att jag skulle ta paracetamol mot febern och att jag kunde få en tid på torsdagen om jag ville.

Så torsdag morgon då. De säger att eftersom febern är borta ska jag avboka min tid. På amningsmottagningens telefon säger de så. Fredag har det fortfarande inte blivit bättre, jag hör av mig till vårdcentralen och kryddar på sanningen lite – säger att jag haft feber sedan i söndags. Jag får träffa en läkare. Väl där ser de ju att jag inte har feber, men kan konstatera att jag har en ”svår infektion”. Läkaren ser bekymrad ut, skriver ut antibiotika och ber mig komma tillbaka på måndagen igen.

Måndag. Läkaren konstaterar att infektionen gått ner lite, även om den fortfarande är hög. Klumpen är stor och hård, så hon skickar mig till akuten för ett ultraljud. Kirurgiakuten. Säger att de kanske behöver tömma klumpen lite på vätska. Det ska de i sådana fall göra med en nål, säger hon. Men på akuten säger de att det ju inte alls verkar vara en böld (tydligen gjorde jag ett misstag då jag sa att jag hade en böld trots att ingen läkare använt det ordet – min mangostora ömma klump var tydligen något annat) och att jag ska avvakta och se om inte antibiotikan verkar. Gör den inte det tycker de att jag ska få annan medicin.

Onsdag har ingenting blivit bättre alls och jag blir lite otålig. Vårdcentralen säger att nu har de inte fler resurser och ber mig ringa Kvinnoklinikens akut istället. Det gör jag. De ber mig komma dit. Läkaren tittar på mig fem minuter. Hon gör ett ultraljud och konstaterar att klumpen är 8×6 cm stor. Det är en böld. I princip omöjlig att behandla med antibiotika. De måste skriva in mig. Operera. Öppna upp bröstet.

De skar upp bröstet på mig och nu sitter jag med en vardroppande dräneringsslang utstickande ur tutten och väntar på att det ska bli måndag. För då ska de förhoppningsvis plocka ut den. Jag tycker ändå att det är märkligt, att jag var tvungen att gå till kvinnokliniken för att någon skulle fatta. Varför känner inte den allmänna vården till någonting om ”kvinnosjukdomar”?

Äntligen x2: Partiet gör mig stolt.

Dagens nyhetsintag har vid två tillfällen fått mig att tänka att ”det var fan på tiden”.

Första gången var då jag läste att (s) i Malmös kulturnämnd sagt nej till att skicka en officiell inbjudan till Nordens monarker inför ett jubileum – anledningen är att dessa inte är demokratiskt valda. En journalist på Sydsvenskan ställer frågan till en av ledamöterna om de inte kunde skickat frågan på återremiss för att få saken utredd: som om en utredning hade kunnat komma fram till att den demokratiska situationen såg ut på något annat sätt… Nej, way to go Malmö Kulturnämnd!

Andra gången var då jag såg att partiet äntligen sluter upp bakom delad föräldraförsäkring. I SvD kan vi läsa om någon som opponerar sig med en uppmaning att istället motverka löneskillnader på arbetsplatserna – något som faller platt utan förslag på hur det ska gå till. Det faktum att det idag är kvinnorna som står för 79% av föräldraskapet är ju en stor anledning till att löneskillnaderna är så stora. Äntligen kommer det ett riktigt initiativ för att faktiskt minska ojämställdheten (till skillnad från de uppmaningar vi hört i hur många decennier som helst).

Vad män verkligen vill ha

Under sommaren har jag av någon anledning fått tre gratisnummer av tidningen Glamour hemskickade till mig. Hur de hittat min adress är jag inte riktigt säker på men det verkar ha att göra med kvinnor i min ålder i trakten, då en jämnårig bekant också fått den.

I det senaste numret läser jag i innehållsförteckningen samma rubrik som jag satt på det här inlägget – ”Vad män verkligen vill ha”. Att tidningar får för sig att publicera den här typen av reportage förvånar mig verkligen, och jag kan inte låta bli att slå upp den angivna sidan. Jag måste som en bisats, innan jag fortsätter alltså, säga att det här är ett ypperligt exempel på att Sisela Lindbloms ”De skamlösa” fungerar dåligt som en satir på någonting – de dåliga reportage som damtidningsreportrarna tänker ut i hennes bok kommer inte ens i närheten av verklighetens dumhet…

Nåväl. Jag har som sagt slagit upp sidan och ”reportagets” innehåll skrämmer/roar mig nästan ännu mer än dess rubrik. På en liten sida får vi först veta att mäns åsikter och önskningar skiljer sig åt (nähä!), men denna uppgift följs sedan upp med en liten tabell. Tabellernas kategorier heter ”Vad kvinnor tror att män vill ha” och ”Vad män verkligen vill ha”.

Tabellen talar om för oss att män vill ha kvinnor som är 170 cm långa, har blå ögon och långt hår, bär söta kjolar och vars intresse är att titta på sport. Och detta kan de tala om för oss trots att männen ska ha så olika åsikter.

Hur de har kommit fram till dessa uppgifter? Framgår inte.

Var de hittat tillfrågade män? Framgår inte.

Hur många män de frågat? Framgår inte.

Intressant att den här typen av tidning gärna vill pådyvla oss att vi ska vara på ett visst sätt. De erkänner själva att det inte finns någon särskild norm, men detta stämmer inte riktigt överens med deras världsbild – det måste ju finnas en standard att eftersträva.Vad ska de annars skriva om?

Jag är så trött på att behöva höra att vi måste ändra på vem vi är för att hitta kärleken. Kvinnor i alla generationer trycks ned av tidningar som Glamour och får veta att vi inte riktigt duger, för att sedan bli totalblåsta av marknaden som vill sälja oss allehanda knep och varor som ska få oss att bli bättre. För att tryckas ned och må riktigt dåligt över vilka vi egentligen är, ger vi våra besparingar till ”konsulter” som Ellen Fein och Sherrie Schneider (författare till boken ”The Rules”; väldans underhållande om en ser den som satir på allmän idioti) eller till företag som säljer allehanda märkliga preparat.

De som säger att patriarkatet inte finns kanske bör tänka efter en gång till. För den här typen av samhällspådyvlad självspäkning är inte ens tillnärmelsevis lika stor när det kommer till det ”otäcka” könet.

Modernt förhållande

På tisdagskvällar visar TV3 nuförtiden ett mycket fascinerande program: ”Drömjobbet” (”The secret life of a soccer mom”). En hemmamamma får möjlighet att ge sig av för att under en veckas tid försöka sig på en karriär inom sitt drömyrke. Medan hon är borta får maken stanna hemma med barnen, helt ovetande om vad hustrun egentligen ägnar sig åt – såvitt han vet handlar det hela om en dokusåpa som vill se hur bra männen kan leva sina hustrurs liv.

Tisdagens avsnitt var det en kvinna som ville bli polis, precis som hennes make. Maken stannade hemma och tog hand om hemmet. Det vi fick se av hans vecka var hur han gnällde över att plocka upp hundbajs och menade att det egentligen var hustruns jobb, och hur han passade på att fråga sina barn hur gamla de egentligen var. Eftersom han uppenbarligen inte var kapabel att själv lista ut vad som skulle göras i hemmet, fick hustrun lämna en sex sidor lång lista för att berätta det för honom.

Hustrun har både upp- och nedgångar då hon ska prova på att vara polis, men i slutänden blir hon ändå erbjuden en plats på polisskolan. Hon har möjlighet att följa sin stora dröm. Då hon kommer hem får maken och barnen veta vad hon gjort under veckan som gått, och familjen måste ta ställning till om hon ska följa sin dröm eller inte. Maken säger bestämt nej. Hustrun ger honom en rad logiska argument till varför det vore en sjysst idé (förutom att det är hennes dröm då, alltså). Maken säger nej. Programledaren ber kvinnan om ett svar. Kvinnan tackar nej. Det blir ingen dröm. Maken har bestämt.

Fy fan vilken jävla värld vi lever i!

Heliga familjen

I sommar kan vi på P1 följa en serie som behandlar familjebegreppet ur olika aspekter. Vad är en familj? Hur har begreppet uppkommit? Hur ser familjens historia ut? Parallellt med att vi får en inblick i allt det där, talas det om hur det ser ut på jämställdhetsfronten i dagens familjer. Vi får följa Anna och Gustav som väntar sitt första barn och tanken är att vi ska få se hur förhållandet förändras då det finns ett nytt litet liv som de båda ska ta ansvar för tillsammans.

Programledare för det hela är Maria Sveland (författare till Bitterfittan), som gör ett helt strålande jobb. I seriens andra avsnitt (fredagen 4 juli) utför hon en alldeles lysande slakt av en motståndare till samkönade äktenskap.

Serien får helt klart mina allra varmaste rekommendationer.

Återigen det där med genusskapande och barn…

På tal om ett inlägg jag skrev väldans nyligen och ett inlägg som Matilda skrev strax därpå, så har jag haft det där med genusskapande i hjärnan en del på senare tid. Tankarna är ju givetvis alltid aktuella, men förstärks desto mer nu när jag ska ha hand om en liten en som kommer att formas av allt som händer runtomkring.

Filosoferandet får mig, inte alls särskilt osökt, att tänka på någonting jag upplevde då jag gick på lekis. Precis som nu bestod en övervägande majoritet av mina nära vänner vid denna tid av pojkar. Varje morgon på lekis hade vi upprop och det jag tänker tillbaka på nu är en speciell dag då mina vänner bestämde sig för att spexa lite i samband med detta upprop. Den första av mina killkompisar fick höra sitt namn ropas upp. Istället för att säga ja, så svarade han nej. Den andra av mina killkompisar fick höra sitt namn, och han sa också nej. När det kom till min tur, så hade jag samlat mod till mig – jag skulle vara lika häftig som de där jag faktiskt hängde med varenda dag.

-Helen, sa fröken.

-Nej, svarade jag.

Fröken blev arg på mig och jag fick skäll. Inför hela klassen. Jag försökte säga att ”men de sa ju…”. Fröken tittade barskt på mig och sa att det var för att de var pojkar, och pojkar gjorde sånt. Jag borde veta bättre.

Och av någon anledning är det tydligen fortfarande svårt att få förskolor att hyra in genuspedagoger. Suck. Jag börjar bli rädd för det här med att skaffa barn…

”Vet du vad det blir för en?”

Jaha. För den läsare som inte vet det, så är jag för tillfället typ stor som ett hus och tänkte mig att jag om ungefär om en månad ska ha en lite större familj och bli lite smalare igen. Det börjar nu bli lite tungt och jobbigt, rent fysiskt sådär, men det som är jobbigast är nästan ett fenomen som hängt med ett bra tag nu: ”vet ni vad det blir för en?” – en fråga som igår ställdes till mig fem gånger, på bara en dag. Några få bemödar sig dessutom att lägga till ett ”ja, en flicka eller en pojke alltså”. Och så kommer mitt ständiga svar: ”Nej.”

Detta svar brukar följas av ett av två möjliga alternativ. Det vanligaste är ”nej, det är klart, det är väl roligare att vänta – då blir det ju lite som julafton och som en belöning när den väl kommer och man äntligen får reda på det”. Det näst vanligaste är: ”Nähä, nej… fast det är ju förståss lättare att planera om man vet i förväg. Med kläder och inredning och sånt, alltså”.

Så nu vill jag passa på att betona ett och annat faktum här i mitt alldeles privata dockhus – ni vet, stället där jag får bestämma själv.

Faktum ett: bara för att jag får se om barnet har snopp eller inte när det väl kommit ut, så betyder det inte att jag får veta mer om mitt barn som individ. Det ska visserligen bli oerhört spännande att träffa den lilla krabaten, men det har faktiskt ingenting att göra med dess könsorgan.

Faktum två: spädbarn har inte direkt olika behov vad gäller kläder och inredning beroende på vilket kön det råkar födas in i. Storleken på kläderna kommer att vara densamma (visserligen kan detta variera aningen från barn till barn, men könet är inte en faktor i denna variation). Barnet behöver någonstans att sova, någonstans att få blöjan bytt och kanske till och med någonstans att få sig ett skönt bad – det går alldeles utmärkt att planera för dessa behov i förväg även i den ”ovetande” situation jag befinner mig nu. Inte ens blöjorna är olika konstruerade beroende på eventuella utväxter eller brist därav.

Min man har nu börjat med en ny variant till svar. Istället för att bara säga ”nej”, så satsar han på ”det ska bli en kommunist”. Jag funderar på att som alternativ till nejet istället svara att det ska bli en queerbebis. Några andra bud?