Dockhus blir dockhem

Dockhuset blir nu ett dockhem, och flyttar istället till blogger.

Bloggen bor nu på dockhem.blogspot.com.

/Helen

Jävla John fick skörda vad han sådde

Jag läste någsonstans, någon som yttrade att Eva Dozzis debutroman Jävla John förmodligen skulle göra väldigt många Beatlesfans upprörda. För i boken framställs John Lennon som ett svin. Det är också vad en del recensioner säger. Inte att fans kommer att bli arga, men att Eva Dozzis John Lennon är ”ett monster: en svekfull och brutalt svartsjuk alkoholist och knarkare”, att han ”framställs som sjukligt svartsjuk, aggressiv, ansvarslös, ständigt påverkad av alkohol och droger” (min kursivering). Ett språk som indikerar att berättelsen troligen ligger långt från sanningen.

Visst kan fans bli arga om de vill – men de lär inte bli mycket mindre arga om de läser en biografi om John Lennon. För det märks att Eva Dozzi har gjort sin läxa innan hon påbörjade sitt författande. Den Lennon som porträtteras i hennes roman ligger inte alls långt från den bild jag fått genom att i mina tonår läsa otåliga biografier om samme man. Den ständiga berusningen såväl som hans förkärlek för ordvitsar (vilken Dozzi visar oss den första stunden Lennon dyker upp i boken – Katja Gehrman blir genast omdöpt till Gotcha German) stämmer på pricken.

Snubben som skriver på bloggen Fula Fula Ord menar att romanen lämpar sig även för den som inte är intresserad av The Beatles, och förvisso är detta sant. Boken är bra – men hade det inte varit för Lennons små egenskaper och The Beatles låttexter, då hade boken nog inte varit mycket att hänga i julgranen. I Svenska Dagbladet får författaren frågan ”Men varför en bok just om John Lennon?” Dozzis svar på frågan är klockrent:

–Jag kunde förstås ha skrivit om en annan man som behandlade kvinnor illa, men vem skulle ha läst den?

För det är de små finesserna hos Lennon, hans eviga ordvitsande, som gör honom värd att läsa vidare om. Det är illustrationen av det som händer i boken med hjälp av de låttexter som en gång faktiskt skrevs som gör boken genial.

Den extra kryddan kommer nog i form av uppenbarelsen av Mark David Chapman, mannen som sköt Lennon i december 1980. Chapman står för det starka hatet mot Lennons förflutna leverne, i en tid då Lennon själv levde som fredssymbol. Chapman sköt, och Dozzi, hon säger ”vad man sår får man också skörda”.

Höjda busspriser – s följer med

Kommunens ekonomi är i kris, precis som resten av samhällets. På dagens kommunfullmäktigemöte (där jag för tillfället befinner mig) vill en bland annat lösa problemet genom att höja busstaxan i kommunen. Trots att bussresandet minskat sedan den senaste höjningen. Argumentationen? Jo – argumenten är tre:

• Resandet har nog inte minskat, det är bara det att fler åker gratis som gör att det ser så ut.
  –> Jaha? Så då skulle det hjälpa att höja taxorna. Skulle färre tjuvåka då?
• Andra kommuner har högre priser.
  –> Men vad fan – hur gamla är vi? ”Men han gjorde ju så” sa lilla Kalle efter att han följt Oscars exempel och snattat choklad.
• Ni har ju höjt priserna innan, så vi kan höja nu också.
  –> Argumentet behöver väl egentligen inget bemötande, eller?

Tyvärr kan jag inte säga att Socialdemokraterna helt ställer sig emot en prishöjning – ”vi” vill bara inte ha en lika stor sådan (eftersom jag är injusterad tvingades jag vara med och ta ställning – för ett annat förslag än mitt partis).

Vad gäller den kreativa argumentationen, verkar det vara någoting som är genomgående idag. Tidigare ikväll sa Lars Hansson (fp, ordförande barn- och skolnämnd Lunds stad) att statistiken visserligen visar att förskolan blivit av med 60 personal den senaste tiden, men att det inte stämde – en utredning är tydligen tillsatt för att bevisa detta.

Kreativ argumentation – kreativt utredande.

Hanna bloggar också direkt från fullmäktige.

För den reaktionära postapokalyptiska betongsocialismen – Rösta på EAP

Krossa kapitalismen, skit i miljön, bygg mer kärnkraft, låt varje människa göra värnplikt och skapa en ekonomi uppbyggd på familjeföretag.

Jag fick häromdagen en tidning med valpropagande från LaRoucherörelsen, och ungefär som ovan låter Europeiska Arbetarpartiets program inför EU-valet den 7 juni.  Som om det inte vore nog att de byggt upp sin verksamhet kring en personkult (se: LaRouche), ser jag i deras budskap en vision om en värld av betong fylld med gröna giftångor, där varje familj är en enhet för sig.

Och ja – jag inser att detta givetvis inte alls är vad de är ute efter. Men ändå: det är svårt att ta dem på allvar!

De två världarnas Lund

Jag minns då jag var tonåring. I min bekantskapskrets gnällde vi på den allmänna dekadensen i samband med första maj. Vi tyckte att det var för jävligt att denna arbetarnas dag inte längre sågs som viktig, och vi var förbannade över att folk tvingades jobba – på första maj. Då bodde jag på landet i Västergötland, och förstamajtågen hade med lite tur 300 deltagare varje år.

Nu bor jag i Lund. En större kommun, och deltagarna i demonstrationståget är givetvis fler. Demonstrationstågen är fler. Och jag har upptäckt att första maj faktiskt är en viktig dag – för många. Dock inte utav den anledning jag skulle tro, eller för den delen vilja. Nej. Lund är uppdelat i två sidor. Båda ser första maj som en viktig dag, men av helt olika skäl. Den ena sidan, det är den jag jobbar för. Den andra, det är den jag fraterniserar med.

För den ena – den jag inte kände till förut – den har en viss koppling till universitetet, min arbetsplats. På den sidan tycker människorna att första maj är en viktig dag, eftersom det då står ett gäng studenter och sjunger fagra sånger framför universitetshuset, med magnoliorna blommande i bakgrunden. (Och viktigast av allt är nog nästan magnoliorna…) Sedan har vi den sida som råder i mitt privatliv, på min fritid. Vi uppskattar ett ledigt första maj för anledningen till det röda i almanackan. Vi vet att det inte är så att vi har nationell helgdag för att några människor i Lund ska kunna gå och lyssna på körsångare i fåniga mössor (antar jag att de har?). Vi går ut och demonstrerar.

Det känns märkligt någonstans, att vara klämd mellan dessa båda världar – som existerar parallellt. Så nära, men ändå så långt borta.

Gud tar farväl

För ett par år sedan skulle en vän – fortfarande i tonåren – delta i en skrivarkurs för ungdomar, där författaren Per Nilsson skulle vara lärare. Det var nästan så att jag blev grön av avund och längtade efter att själv få vara tonåring igen. Bara för att kunna delta i kursen.

Nej, det är inte Gud som i Gud jag vill skriva om här. Utan om författaren Per Nilsson. Då jag var tonåring upptäckte jag hans Korpens sång, vilket sedan ledde till den mest seriösa relation jag någonsin haft med en författare. Oftast då jag gillar det någon har skrivit, tänker jag att jag vill läsa mer av författaren ifråga. Kanske läser jag ytterligare två eller tre. När jag läst Per Nilsson, då gick jag genast till biblioteket och lånade resten av hans böcker – för att sedan läsa dem allihop. Och då jag klev in i böckernas värld, då blev Per Nilsson Gud. På mer än ett sätt. Han blev Gud, då han skapade alla dessa världar, som på något sätt hörde ihop och var en värld – som en faktisk värld. Och han blev Gud, för att han tog sig den rollen själv. Inte för att jag tror att jag förstod det då, eller  åtminstone tänkte jag det aldrig med de orden. Men det är de orden Nisse Larsson sätter på det i dagens DN.

Nisse Larsson recenserar Per Nilsson senaste – hans nya. Den som jag inte har läst. I vad som verkar vara en tämligen surrealistisk beskrivning, slår författaren – guden – nu slutligen ihop alla sina världar i en bok. Eller åtminstone alla sina karaktärer. Gudskomplexet verkar lysa starkare än någonsin.

Och i den senaste, den sista boken, tar författaren farväl. Liksom sorgligt, på något sätt.

Hävdelse

Intressant egentligen, hur människor alltid har en tendens att vilaj hävda sig – på alla möjliga sätt.

Ett exempel: idag fick jag höra av en och samma människa att det i en viss jämtländsk ort var både en halvmeter snö och 15 grader varmt. Minsann.

April Fool’s Day

Att känna mig dum är något av det värsta jag vet – av den anledningen tycker jag verkligen illa om första april. Helst av allt skulle jag spendera varenda första april gömd under ett täcke, och hade kanske gjort det om det inte vore för att jag alltid glömmer bort att det är den stora luras-dagen…

Som imorse. Läste tidningen. Fascinerades av att det nu skulle komma en bil som drevs på vind. Jättesmart, ju. Inte ett tanke på datumet.

Även universitetets rektor bestämde sig för att luras April idag. Nionde området ska ägna sig åt autodidaktik. Billigt och bra. Helt hysteriskt kul – förmodligen bara en bekräftelse på att jag har gått och skaffat mig en pinsamt torr och akademisk humor.

I övrigt kan varmt rekommenderas den gamla rysaren April Fool’s Day från 1986 – helt makalöst bra.

Aftonbladet leker fattigdom och DN skäller ut.

Aftonbladets mest sökta internetsida (tyckte jag jag läste) är Jessica Ritzéns fattigblogg. Ritzén har tagit sig an uppdraget att leva på existensminimum i en månad (alltså lite mer än ett studiemedel). Journalisten, som i vanliga fall har en lön på 35 000 i månaden, håller på att krevera efter bara en vecka. 

DNs Johan Croneman skäller på initiativet och menar att det vore bättre att beskriva verkligheten istället. Jan Helin från Aftonbladet menar att fattigbloggen är ett utmärkt sätt att föra dialog med tidningens läsare, och själv pendlar jag mellan de bådas åsikter och hamnar slutligen någonstans mitt emellan. 

Att Ritzén ger sig på att beskriva hur det är att vara fattig blir på något sätt absurt. Hon är uppenbarligen inte fattig – hon har lite mindre pengar den här månaden, bara. Barbara Ehrenreich  har tidigare gjort någonting snarlikt i USA (se Barskrapad), bara så mycket bättre. Då Ritzén lever med lite mindre pengar, gav sig Ehrenreich för en tid in i en fattig livsstil ”på riktigt” – dock hade väl även hon ett välbetalt jobb som skribent att gå tillbaks till. 

Men. Hur icke-fattig Ritzén än må vara, så har hennes chefredaktör (Jan Helin) en poäng då han säger att det är ett sätt att kommunicera med läsarna. För verklighet eller inte – läsare reagerar på Ritzéns blogg och även om hennes upplevelser inte har med verkligheten att göra, så har många av läsarnas berättelser det.

Earth hour i kommunen

Så var det kommunfullmäktige igen, som den här månaden inleddes på ett lite ovanligt sätt. Hanna begärde ordet redan på anmälningar. Efter det kom folkpartiets Lars Larsson och hade saker att säga även han – på detta blev det replikskifte. Förmodligen bara kass internhumor, men här i salen var situationen mäkta lustig (en får ta det lilla en får).

Vidare fick vi i mötets inledning veta att Lunds kommun deltar i Earth hour. För den som inte vet, kan jag informera om att Earth hour är ett projekt som går ut på att hela världen släcker ner sina lampor en timme mellan 20.30 och 21.30 nu på lördag. Lunds kommun ska alltså delta. Lund släcks ner, Eiffeltornet släcks ner. Det gör även Jesusstatyn i Rio de Janeiro, Operahuset i Sidney och The Strip i Las Vegas. Halva Jönköpings län, bland annat Tranås, gör det dock inte. För i Jönköpings län är det tydligen upp till medborgarna att agera privat – politikerna tänker inte göra någonting…